Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1866, sida 2

— —————— vandrarne, liksom hade de ämnat stöta ned dem till marken, och i nästa ögonblick höjde de sig åter till nytt anfall. — 8e dit upp, fortfor jag, i det jag öfvergick till den nyss omnämnda djurscenen, — der har ni en bild som påminner om de gamla feodaltiderna och näfrätten. De arma kråkorna hyste visst inga fiondtliga afsigter mot falkarne; de drogo förbi emedan det var deras närmaste väg, och likväl kunde de bättre beväpnade och raskare röfrarne ej underlåta att förfölja dem med sluga anfall, om ock endast för att visa dem sin öfverlägsenhet. Föraren hejdade nu åter sin åsna. — Om herrskapet behagar, så kan ni stiga upp till ruinen på gångstigen, det är bara några steg dit, så skall jag sedermera komma efter med åsnan, sade han och pekade på en emal sidostig, hvilken förde brant, men rakt upp till den gamla borggården. Vi befunno oss framför borgens yttersta ringmur, hvars enstaka små torn bildade en målande motsats till det i en vinkel uppförda, lilla kapellet. Drömmande lät min följeslagerska sina blickar ila öfver den med vilda trän, murgrön och några ditplanterade italienska popplar smyckade, omfångsrika rainen. En högtidlig tystnad hvilade öfver hela denna bild; besökande hade ännu icke infunnit sig, och det förvittrade, fordna hemmet för stolta, privilegierade stråtröfvare erhöll genom frånvaron af hvarje ljud, som erinrade om nutiden, prägeln af en utomordentligt dyster, men derjemte förledande ensamhet. Jag tyckte mig läsa i den unga flickans ögon, att hennes sinne företrädesvis var känsligt för ovanliga, till det romantiska grängande intryck, och isynnerhet var tillgängligt för svärmeri, om det genom yttre infly