Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1866, sida 1

de, och då jag hade slutat, utropade hon le ende — Åh, då kan han inte vara så — — men i det hon förlägen hejdade sig, såg hor bort åt andra sidan, der en underbart skör utsigt öfver Rhendalen just visade sig. ter var jag nära deran att fatta hennes hand, presentera mig som hennes onkelt myndling, och med innerliga ord tacka henne för hennes goda tankar om mig, men ånyc segrade min ungdomliga fåfänga och begäret att med glans genomföra min besynnerligs roll öfver det medlidande, som hennes förtjusande förlägenhet ingaf mig. Likväl ga! jag så tillvida vika för det plötsligt väckta deltagandet, att jag låtsade som hade jag ej märkt hennes oro öfver det redan till hälften fällda yttrandet, och i det jag uppmanade föraren att stanna, fästade jag hennes uppmärksamhet på den praktfulla panoraman framför 088. — Der ligger Bonn, började jag och pekade bortåt den aflägsna staden, — och de fem sammanstående tornen atmärka redan på långt håll den ståtliga domkyrkan. Sägnen förtäljer att hon är bygd på vatten, och man skall till och med höra vattnet brusa i hennes nedersta hvalf, ehuru jag inte ännu öfvertygat mig derom. Om ni nu låter er blick följa chaussen, så kommer ni först till Hochkreuz — — — Herrskapet kan se det mycket bättre der uppe, anmärkte härvid föraren i det han åter ställde sig bakom sitt djur. Den unga damen nickade jakande, och emedan mitt ändamål att skingra hennes förlägenhet var vunnet, så hade jag ej någon orsak att göra några vidare invändningar. Då vi nu åter vände oss mot bergets topp, så tog den sköna, väl bibehållna ruinen hela