Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1866, sida 2

personer hafva ofta sina egna ider, liksom herr Gastaf Wandel under sina studier hade tid att bekymra sig om små samiljeförbål landen eller skulle känna sig synnerligt straffad genom min farbrors förfarande. — Ah, min fröken, jag känner herr Gustaf Wandel tillräckligt för att kunna försäkra er, att hans förmyndare ej hade kunnat upptänka något hårdare straff för hans oförlåtliga försumlighet. Var öfreriygad att han sjelf skall snart nog upprepa dessa ord inför er samt bekräfta dem. Jag för min del finner det åtminstone oförsvarligt af honom, att han ej då och då gör ett besök hos sin vördnadsvärdo förmyndare och efterhör hans älskvärda frus b:finnande; således kan han inte straffas strängt nog. Men det förhåller sig så som jag sade, han är en genomdrifven vindbeatel och förtjenar inte det vänliga deltagande, som man öfverallt visar honom. — Ni tadlar dea frånvarande nog strängt, svarade den unga flickan med lätt förebrående ton, — skulle man då inte kunna wisstänka att herr Gustafs äldste vän och kamrat förtjente lika mycket tadel? Min belägenhet föreföll mig nu så komisk, att det endast var med möda jag kunde å erhålla ett skratt, som min sköna följeslagerska skulle hafva uttydt till min nackdel och som hade tvungit mig att tillstå sanningen. — Det må synas olämpligt att j:g uppiräder som min egen lof:alare, sade jag så snart jag hade återvunuit den erforderliga fattningen, hvarvil jag antog en ödmjuk, anspråkslös min, som till och med skulle hafva hedrat den baksluge Bernhard, — men er törebråelse är så bitter, att jag ej kan fördraga den under tystnad. Visserligen ger jag mig icke ut för en halfgud, men om min