Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1866, sida 1

ma den unga damen. Men likaså vedervärligt hade det varit för mig att se den hulda varelsen emottaga glaset ur den skenheliga monniskans hand. Hastigt ryckte jag säledes den lilla, silfverbroderade mössan från mitt hufvud, och i det jag fylde den med vatten, räckte jag den unga fremlingen denna improviserade skål. — Drick, min fröken, utropade jag enthusiastiskt och satte allt på ett kort i mitt djerfva spel mot Bernhard, — drick och försmå ej en irrande riddares gåfva; drick och tänk dervid på alla dem, som äro er kära! Den stackars flickan befann sig i en pinsam belägenhet; hennes underbart sköna ögon riktades med ett rörande, bedjande uttryck skiftesvis från den ena till den andra; den fina rodnaden vek plötsligt från hennes kinder, men återkom hastigt i form af tvenne runda, dunkelröda fläckar, hvilka om möjligt ännu mera förhöjde det sköna ansigtets behag. Jag kände det innerligaste medlidande, och likväl förrådde jag ej attträda tillbaka, för att lätta hennes val, och lemna min tillfällige medtäflare företrädet, desto mera då denne, förvissad om sin seger, flyktigt betraktade min drypande mössa med ett medlidsamt loje. Denna scen varade knappt en minut, ty den unga fremlingen öfvervann sin förlägenhet hastigare än jag hado väntat. Hon lutade sig nemligen ned mot källan, och i det hon doppade sin lilla välformade hand ned i vattnet, sade hon med blygt sänkta ögon: — Diogenes, undervisad af en herdegosse, försmådde bägaren och drack ur sin hand; — till mina käras minne, tillade hon knappt hörbart, i det hon drack några droppar, — och till Guds ära, sade hon något högre,