Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1866, sida 1

IDon uppslog ögonen, och endast med möda återhöll jag ett utrop af förvåning, då jag, i stället för tvenne mörka ögon — som jag väntat — såg tvenne milda, blå stjernor riktade mot mig. Närvaron af tvenne obekanta män vid källan, hvilken hon synbarligen trott vara obesökt vid denna tidiga eftermiddagstimma, ökade synbarligen hennes förlägenhet, och att Bernhard likasom jag betraktade henne med beundrande nyfikenhet bidrog ej till att lugna henne. Först då hon, vänd mot Bernhard, gjorde en nästan omärklig rörelse med sitt sköna hufvud, varseblof jag att han hade aftagit sin hatt, men för intet pris ville jag följa hans exempel; jag hyste en så stor motvilja för honom, att jag ej ville, om ock skenbart, emottaga en tillrättavisning af honom. — Min fröken, ni vill dricka? sade han med låg välvillig röst, då han märkte att den unga fremlingen, rodnande och bleknande at förvirring, sökte efter den vid källans kant vanligen placerade bägaren, hvilken han troligtvis hade borttagit redan före min ankomst. — Jag söker bägaren, stammade den tilltalade sakta, — han fivns inte här, jag skall hemta mig ett glas från närmaste hus. — Här är ett, återtog Bernhard i det han sfromtog ett konstrikt slipadt kristallglas och fyllde det ur källan, — teg detta, min frö ken, och töm det till ära för den, som da I nat denna källa till den lidande mensklighe tens bjelp. Den salvelsefalla, innerliga ton, hvarmec Bernhard talade, upprörde mig så, att jag kände lust att rycka glaset ifrån honom oc kasta det ned i källan, om jag icke had fruktat att genom ett dylikt uppträde skräm