rtTFmamngar. Göteborg den 8 Januari. Bland de många dåliga regeringar, som Europa undor detta århundrade haft att erbjuda, lärer dock väl ingen öfvert:äffas af Spaniens. Af all dålig rikshushållning har Spaniens otvifvelaktigt intagit första rummet. Det bör dock anmärkas, att regenterna ej varit ensamme om landets ruinerande, utan att det funnits isynnerhet ett stånd, som derutinnan troget med dem samverkat, nemligen presteståndet. Det heligas välde har visat samma förderfliga verkningar, burit samma olyckliga frukter i Spanien, som det gjort i Mexiko, i Sydamerika, i Italien, ja öfverallt och i alla tider. Prestväldets störtande har alltså varit det första vilkoret för en nations räddning, som varit offer för dess på en gång sedligt och ekonomiskt ruinerande inflytelse. Det är nemligen icke nog för denna makt att utsuga nationens arbetskraft genom tionde och skänker samt att dermed slå under sig dess egendom; den måste, för att fortfarande lyckas deri, hålla folket i okunnighet och omspinna det med ett nät af kyrkliga dogmer, i hvilka presten är spindeln, och till hvars första och vigtigaste satser hör den ständiga fraktan för djefvulen och helvetet. Till att afvärja dessa faror behöfves, utom allt annat, en här af prester, som vakta vid de olika rökaltarne och emottaga de förfärades bekännelser, men framförallt deras — ,, offer. Så har kristendomen, sorgligt att omtala, blifvit i de flesta katholska länder en afgadakult, lvarunder den stora massan af befolkningen hållits i både andligt och timligt afseende fjettrad, hvarigenom den sett sin andliga kraft i grund förlamad och förslöad. Men ,otron har, trots alla inqvisitioner och alla kyrkliga anathemer, smugit sig in bland de troende; kraftigare andar hafva ej kunnat. fördraga slafveriet och skrymteriet; så har den jäst kommit in i degen, som bringat densamma i jäsning. Den praktfulla kyrkobyggnaden känner oförmodadt grunden darra under sig. Någon allvarligare rubbning inträder dock ej förrän folket kommit i det elände, att det förlorar all besinning. Då är omstörtningens timma slagen. I Spanien har ännu ej den revolutionära anden trängt ned till djupet af nationen, som är alltför okunnig och beroende af sina biktfäder, för att kanna gripas af en patriotisk hänförelse, när den icke upptändes af presterna. Rörelsen utgår alltså här fortfarande från de politiske ledarne och från militäre n, ehuru det är möjligt att de småningom elraga nationen med sig. Spanien har stora minnen af makt, ära och rikedom. Det eger inom sig ofantliga naturliga tillgångar till ekonomisk förkofran och allmänt välstånd. Dess regenter hafva vanärat minnena oci återhållit utvecklingen. Hvarje upplyst foste rlandsvän har nu börjat finna detta tillstånd ovärdigt. och odrägligt. Också har man börjat kasta sina blickar till vester, till det lilla Portugal, som styres af en frisinnad konung, 1 ära förenad med Italiens älskade monark, Victor Emanuel. En förening mellan den Pyrreneiska halföns båda stater är alltså ej blott en nationalitetsutan tillika en politisk fråga. Man har ock länge talat högt derom. 1Ne revoutionära planerna hafva varit en öppen hemighet. Den lättfärdiga Drottning Isabella. yckes, likasom förr Gustaf IV Adolf. i Sverge, hafva varit den enda personen i sitt rike, som ej vetat af hvad som föregått. Revolutionen har na, likasom ni istan alltid örut i Spanien, börjat i provinsen, och sannoikt får man inom kort höra oretcalas dessa. ,pronunciamentos, hvarigenom in den ena, in den andra staden förklarat sig för den. vörjade rörelsen. Så är det att hoppas att lenna skall vinna framgång ocla att det i runden ädla och högsinnade spe nska folket kall slita de bojor, hvari det bi mdits af ett örderfvadt hof med dess kame rilla och af tt presterskap, som icke erkä aner statens sverhufvud inom sitt eget land, utan Päfven Rom. Så skall äfven här på oyttfödelsens: rbete begynna, på de fria stats institutioneras grund, och Spanien ännu eri gång, efter yckligt genomgången kamp, inttunga den plats etsamma tillkommer i de fri nati onernas led.