Det är ännu förtidigt att säga om denna rörelse skall blifva början till någon allmännare europeisk revolution. Att exemplet är smittande, när luften är osund, det känner man sedan förra tider. Och likaledes känner man att luften på många ställen är ganska betänklig. Om man också ej i Tyskland känner prestväldets tyngd så som i Spanien, så har man der andra jäsningsämnen. Ett oerhördt betungande militärväsen har förstört statsfinanserna och trampat de borgerliga elementerna — bildningens och industriens — under fötterna med rå laglöshet. Nationalitetskänslan sträfvar till enhet, der en hop större och mindre furstar uppehålla söndringen. Den filosofiska anden kommer i allt tätare konflikter med den krassa kyrkliga dogmatismen. Den stora arbetsklassen sträfvar att frigöra sig från både feodala och kyrkliga fjettrar. Att Tyskland skall en gång börja att röra på sig, finnes ingen som betviflar; det är blott fråga om när. Äfven i Frankriko framträda symptomer, som äro ganska betänkliga, men som dock möjligen kunna afvändas genom några beslutsamma steg från kejsarens sida. Dit hörer utrymmandet af Mexiko och Rom samt förminskandet af den ofantliga härsmakten, som trycker så hårdt på landets finanser och ekonomiska välfärd. Dit hörer ock lossandet på den politiska tvångströjan och utvecklandet af den kommunala sjelfstyrelsen samt, icko minst, en fortgående frigörelse från det högpresterliga inflytandet. På Sverge och Norge skola åter numera dessa politiska stormar icke utöfva någon verkan, tack vare vår lyckligt genomförda representationsreform. Vi skola kunna i lugn, om ock med lifligt intresse, betrakta de stora händelserna och känna djupt tillfredsställelsen af att vara i säker hamn. Ridderskapet och Adeln har antagit presidenten: grefve Mörners förslag att särskilt utgifva protokollet rörande den å riddarhuset förda diskussionen i representationsfrågan, jemte de protokoller, som upptegit namnen på de män, som reserverat sig mot adelns hedrande beslut i denna fråga. Man bör vara Ridd. och Adeln tacksam för detta beslut, om man ock måste ogilla och beklaga dess motiver. Då dessa varit — såsom det vill synas — att visa bristerna i den nu antagna, nya statsförfattningen, så är detta uppsåt föga förenligt med det vackra talet att man ville, med uppriktig undergifvenhet, acceptera den nya ordningen och, genom trogen pligtuppfyllelse, afvärja eller förmildra dess vådor. Men diskussionen skall visa icke den nya grundlagens brister, utan dess förtjenster. Det bar nemligen af densamma framgått, att anmärkningarne varit så ytterst haltlösa, att man nästan förundrar sig öfver att inga kraftigare kunnat åstadkommas, och ligger deri det starkaste beviset för huru väl genomtänkt och utmärkt den nya lagen är. Den är också — enligt vår lifliga öfvertygelse — den bästa, som något land i Europa äger. Och den som ännu icke insett detta skall vinna en ökad klarhet i ämnet, genom en sorgfällig genomläsning och begrundning af den ifrågavarande diskussionen på riddarhuset. Äfven offentliggörandet af reservanternas namn anse vi vara en mycket nyttig sak. Derigenom skola nemligen såväl kommuner som landsting få en bättre kännedom om de personer, åt hvilka de icke böra lemna sitt förtroende, åtminstone ej vid de första valen. Det är nämligen angeläget, att den första riksförsamlingen sammansättes af män, som äro den nya författningen uppriktigt tillgifne, och derföre böra i första rummet de personer dit inväljas — när de eljest äro dugliga och fosterlandsälskande män — som medverkat till sakens lyckliga utgång, ty deskola också mest bemöda sig att af den nya ordningen framkalla goda frukter. Derföre wore det också mycket önskligt att man lärdle känna namnen på alla de adelns representamter, som verkat och röstat för den nya lagem. I öfrigt gifva deputationerna en god ledining för omdömet om en mängd personer. Om det anmärkes att reservanternas uteslutande skulie beröfva den nya riksförsamlingen många utmärkta krafter, så kan man i detta fall vara ganska lugn. Nationen skall nog reda sig dessa män förutan, så stora bekymmer de än sjelsve behagade uttala rörande sin egen oumbärlighet. Adelns bästa och ädlaste krafter voro på reformens sida, och om man i detta omdöme vill finna partisinne och partiskhet, så uppmana vi dem så tala, att gifva oss dementi genom att anföra personer. Der funnos, det medgifves, några få män äfven å andra sidan, hos hvilka en framstående förmåga inom en viss sfer ej kan förnekas; men de stå dock långt tillbaka för den liberala sidan ledande personlighoter. Den blifvande riksförsamlingen skall, såsom sagdt, icke sakna dem. När nu hvarje kommun får ett exemplar af den å riddarhuset förda diskussionen jemte en förteckning på reservanterna, så har man dermed gjort den liberala saken en god tjenst, på samma gång man befriat den nya ordningens vänner från ett arbete, som eljest bordt åligga dem, men hvilket man ej velat ännu föreslå, då en sådan atgärd lätteligen kunnat framställas i en förhatlig dager. —— On — — — — — mm —