Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1866, sida 1

och liksom för att täfla med lärkorna, hvilkas glada melodier uppfyllde den solbeglänsta luftrymden, sjöng jag af innersta hjerta: Vid Rhen, vid Rhen der växa våra drufvorl — Välsignad vare Rhen! upprepade jag ännu en gång, då jag såg framför mig den djupare ned belägna rotundan, och i nästa minut speglade jag mig i den kristallklara böljan. Sedan jag druckit ar mia hand, — mera af vördnad för den ur jordens innandöme framspringande, helsobringande källådern än af tycke för vattnets smak, — såg jag mig omkring. På afstånd funnos visserligen menniskor, hvilka vandrade under trädens skugga, men vid sjelfva källan stod blott en ensam man jemte mig. Jag skulle knappt hafva bemärkt honom, om han ej genom en höflig, men kall bugning bade riktat min uppmärksamhet på sig. — Ah, goddag herr Bernhard, utropade jag i glädtig ton, då jag igenkände en ung theolog, som visserligen redan hade slutat sina studier, men likväl ännu umgicks med några äldre studenter, och för hvilken jsg hade blifvit presenterad vid ett dylikt tillfälle. Då hade han icke gjort något särdeles gynnsamt intryck på mig, ty oafsedt att hans gulaktiga, bleka, magra ansigte, med de djupt liggande, men kloka ögonen, de framstående kindknotorna och de tunna, färglösa läpparne, det släta, svarta håret och den i blått skiftande, väl rakade hakan ej bildade något fördelaktigt helt, så låg äfven i hela hans sätt, i hans leende likasom i hans ord något egendomligt afmätt, lurande och beräknande,