Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1866, sida 2

kallade wig en förbannad Sansculotte — till nvilken benämning han för ofrigt saknade den ingaste orsak — och svor slutligen vid alla bomber och granater, hvilka kreverat sedan Julias Ce3xars tid, att han ännu aldrig hade sett en sund pojke, som inte hundra gånger hade förtjent att blifva hängd. På detta sätt yttrade han sig mot mig. Deremot hade han icke så lätt att ,draga sig ur knipan, då klagomål inlupo öfver min oregelbundna skolgång, hvilken oerhörda förbrytelse, — som man med dygdig harm uttryckte sig, — endast och allenast kunde illskrifvas mina hemliga ströståg i skog och mark samt på Rhens, ständer. Vid dylika tillfällon påstod han kallblodigt att han redan i min tidigaste barndom upptäckt hos mig en stor kärlek till naturen, en förkärlek, som kunde blifva högst förmånligt inverkande på min framtida kallelse, såvida den ej våldsamt undertrycktes, samt att ett stort snille högst sannolikt doldes inom mig. Han beklagade derjemte att skolans ledare ej bättre förstodo att genom kärlekens band fästa ungdomen vid sig och bänkarne, samt underlät aldrig att bifoga, att has sjelf på sin tid varit den störste galgfogel, ven likväl arbetat sig upp till öfverstelojtnantseraden och jernkorset. Mot dylba slående bevis kunde ingenting invändas; lärarag gingo, men jag tror ej att de medförde någet synnerligt högt begrepp den gamle krigsassens uppfostringsmethod. Under dylika omständigheter var det naturligt att jag byste den inmerligaste kärlek till min förmyndare och gerna 8. vad som helst för att behuga huaom. Tyvärr träffade jag honom sällan, emedar ag, för mina studiers skull, bodde i staden