Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1866, sida 2

Att döma efter dylika yttranden var min förmyndare således protestant. Mon hvad han nu än måtte vara, så hade den religiösa formen aldrig gifvit anledning till missämja mellan de vördnadsvärda makarne. Den gamle herrn lät sin hustra bedja äfven för sig, och derför tillät han sig — som han ganska fint uttryckte sig — att å sin äkta hälfts vägnar stundom rikta ett litet ,fan anfäkta till någon af tjenstfolket och på detta sätt återställa jemnvigten. Min förmyndare var således fördragsam och frisinnad i religionsangelägenheter och öfverseende med skogsåverkare, isynnerhet om de buro militärmedalj och i stället för ,hr öfverjägmästare tilltalade honom: ,,Gud bevare nådi öfverstlöjtnanten. Med all sin godhet och undseende hade äfven han en svag sida — något ganska naturligt och förklarligt, — som man blott behöfde att ovarsamt vidröra, för att framkalla hela afgrunden med -aVa tänkbara generationer af djeflar både på manliga och qvinliga sidan. För honom fanns det nemligen endast två färger: svart och hvitt; endast två melodier: Hell dig i segerkrans, och ,Så lefva vi; blott en mönsterstat: Preussen, och endast en konung: Fredrik Wilhelm den Tredje Men om han hade blifvit befallmäktigad st företaga några beriktiganden i sin madas nötta litania, så skulle han bestämdt hafv utstrakit alla helgons namn, ända ifrå: den helige Nopomuk ned till den helige intonii heliga skospikar, och i deras ställe insatt gamle Fritz, drottni ouise, Fredrik Wilhelm den Tredja Sömt alla preussiska prinsar, prinsessox generaler och öfriga utmärkta preussiska Personer, samt till och med ej