Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1866, sida 2

— Yes, yes, yes, upprepade Warukscha, det hon till tecken af försigtighet lade sitt ina pekfinger på sina läppar och smidig som m vessla gled in bland buskarne. Jag deremot vandrade med friskt mod öfser Missouri, och oaktadt jag befann mig Itomordentligt väl i den gästfrie pelshandlaens varma stuga tillsammans med hans glada medbjelpare, så längtade jag dock efter afonen, på hvilken den store medicinmannens helgedom slutligen skulle öppnas för mig. Vid den aftalade timman sammanträffade sg med Warnkscha på bestämdt ställe. Vi kunde icke tala mycket med hvarandra, medan vår ömsesidiga spräkkunskap var otillräcklig dertill, men jag förstod likväl att länzro uppåt, nära Nebraskas mynning, der Otoernas wigwams stodo tätare, skulla den sista jagttruppens lyckliga homkorst firas denna dog med en stor medicindans. Slutligen uppmnanade hon mig till tålamod, och hennes djerfhet hade under min korta (rånvaro växt i så hög grad att hon förde mig på en omväg till tältets baksida, der jeg genom ett litet hål i den styft spända huden kunde temmeligen tydiigt öfverse det inre. I tältet befunno sig blott Wakitamone och wå smärta, berrligt vaxna ynglingar, alla tre ifrigt sysselsatta att måls sina nakna bröst, armar och ansigten. Taltets öfriga innevånare hade redan begifvit sig dit bort der ett starkt eldsken, som utströmmade från ett ofantligt bål, sammanlockado åskådare och handlande medlemmwar från när och sjerran. IIaruvida Warunscha blifvit anbefalld att stanna hemma för att bovaka tältet, eller om hon frivilligt förklarat sig beredd dertill, visade gig hvarken af hennes eller Wakitamones uppförande; likväl erhöll jag snart de otvetydigaste bevis att uppfyllandet af min