Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1866, sida 2

önskan låg henno vida raer om Heerat än hennes faders välvilja. En half timma hade förflutit sedan indianskan skiljt sig från mig och åter begifvit sig in i tältet, då jag verseblef från min observationspost att de tre krigarne stego upp samt fästade de till dansen nödiga vapnen och prydnaderna på sina kroppar. Medicinrenseln tycktes äfven ämnad att spola en roll vid festligheterna, ty Wakitamone hade slagt honom på marken bredvid sitt lägor, synbarligen i afsigt att taga honom på sina sxler, sedan han insvept sig i sin buffelhyd. Alla voro muntra och glads, och med många, troligtvis mycket förbindliga talesätt omottogo kiigarne de stora köttstycken, som Warukscha uppfiskade ur kitteln medelst en gaffelformig käpp och gaf dem till resekost. Derunder blixtrade flickans ögon oroligt och förstulet omkring i tältet, likasom hyste hon någon djerf plan och endast lurade på ett synnsamt tillfälle att utföra den. Med växande deltagande följde jag indianskaus alla rörelser; men förgäfves bemödade jeg mig att af dem utforska hennes hemliga afsigter, och allt mera nelkades det ögonblick, då Wakitamone ögonskenligen skulle atsträcka sin hand efter medicinrenseln. Slutligen, då jag redan betraktade Warnkschas plan såsom strandad, uppträdde hon handlande och med en sådan skicklighet samt klok beräkning, att jag knappt förmådde bekämpa ott förrädiskt skratt. I samma ögonblick nemligen som Wakitamone ämnade taga sin skatt, förlorade kitteln öfver elden jemnvigten, genom en väl afpassad rörelse af den unga flickan, så att en stor del ef det kokande innehållet störtades ut och öfversköljdo icke blott Wakita