Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1866, sida 2

— .— en nyhet och, hvad värre är, en usurpation, för så vidt som den föregående lagstiftande makten aldrig dertill gaf sitt samtycke. Och hade våra förfäder alltid hållit sig fast vid det som var ,gammsait och fornt-, — jag undrar just, hvar vi då i detta ögonblick skulle hafva stått på civilisstionens bana? — Men grundläggarne af vårt nyare statsskick, Carl IX, Gustaf Adolf, Axel Oxenstjerna och framför alla fåderneslandets fader Gustaf Wasa, do voro nyhetsmakare, bredvid hvilka Carl XV och Louis de Geer nästan se ut som konservativa. Men i sjelfva verkat hafva alla dessa reformerande snillen äfven i viss mån varit konservativa; ty hvarjo samhällsform, som skall hafva någon fremiid, måste sträcka sins rötter tillbaka i det förflutna, måste der ega sin grund och stöd. Värdet af en ny samhällsform beror således derpå, om man från densamma aflägsnat hvad som i en äldre, föregående, ej läng e motsvarat tidens behof och samhällets utvecklipg, men deremot i den nya upptagit, utbildat och stärkt hvad som i den äldre var lifaktigt. Uppfyller den nya riksdagsordningen dessa vilkor, så må vi ej oroa 038 deröfver att den är ny. Vår ståndsriksdag har nu i mansäldrar varit vårdaren af vår politiska friket; och med tacksamhet, med sonlig vördnad, må vi erkänna, att don åt sina efterträdare lemnat ett rikt arf. Men frågo vi, om det jast är i egenskap af ståndsriksdag, som den uträttat sin höga mission och vårdat frihetens beliga eld, så torde svaret icke så säkert blifva jakande. Jag vill ej bestrida, att under vissa tidsförhållanden ståndsförfattningen varit den lämpligaste och samhällsförhållandena bäst motsvarande formen för det politiska lifvet; men jag vill dock erinra derom, att ståndsriksdagens vackraste tider äro dels de äldsta, då ständsbegränsningarne ännu ej voro riktigt skarpt utstakade, dels de sista, då ståndsskilnaderna dag för dag allt mer utplånats; men att deremot de tider, då ståndsandan varit starkast inom riksdagen och ständernas makt störst, varit Carl XI:s förmyndarregering och frihetstiden — tidehvarf, som man på ena glädjefest som denna icke gerna erinrar sig, och som begge slutade med enväldet. Det var vid begge tillfällena en och samma tvistefråga, hvars bearbetands användes till att bereda frihetens temporära undergång: frälseoch ofrälse-frågan. Måhända tänker man, att denna fråga i våra dagar ej mer skulle kunnat väckas till lif. — Kanske! Men jag bekänner, att jag för några veckor sedan med bäfvan tyckte mig förnimma dånet af den annalkande stormfogelns vingslag. Lofvad vare Gud och tack vare de nu försaulede ständernas hofsamhet och vishet — faran är eflägsnad och det ej för ögonblicket u an för alltid! Det berättas, att en af reformens aktnipgsvärdasto motståndare, vid uaderråliclsen om utgången af adelns votering den 7 December, smärtsamt utropat: Finis Polonie! Vi vilja upptaga hans utrop, men med fröjd upprepa det: Finis Polonixe! det är slut med det inre Polen hos oss, s ut med den tvedrägt och split, för hvars återuppväckande vi aldrig kunde vara säkra, så länge landets legstiftande församling var sammansatt af karaktersskilda, privilegierade, men likberättigade klasser. Riksdagen har varit frihetens och den politiska utvecklingens värn och verkstad, icke derföre att den varit en ståndsriksdag, utan derföre att den varit en riksdag, en riksförsamling, der offentliga ärenden underkastats offentlig granskning af män, pröfvade i allmänna värf, sjelfständiga genom sin samhällsställning, stödjande sig på medborgares förtroende. Men det är just sådane män, som den nya riksdagsordningen söker såsom de framtida riksdagsmännen, det är just på dessa egenskaper som hennes valrättsbestämningar syfta. Men hon har utsträckt vilkoret af medborgares förtroende till alla riksdagsmän, och hon har gifvit detta en bredare grundval genom att bland de väljande inrymma alla eller nästan alla medborgare, hos hvilka man kan vänta håg och tid och förmåga att taga någon deli statens angelägenheter. Den nya riksdagen, som om 13 månader skall sammanträda, kommer tvifvelsutan att till större delen bestå af gamla riksdagsmän; men de få då mötas, icke såsom ombud från skilda klasser och intressen, utan såsom representanter af samma ena svenska folk; de gamla försvårande riksdagsformerna hafva då fallit, men qvar står den i vår regeringsform så förträffligt uppdragna begränsningen af konungens och representationens makt. Riksdagens sammansättning blir en annan, arbetssättet till en del också; men omfånget för dess verksamhet blir densamma, statsmakter