Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1866, sida 1

disk hand löste remmarne från täcket och försigtigt tittade in i den öppnade skenmedicinrenseln, betraktade hon mig mållös af fasa. Hon tycktes ej ens kunna fatta mitt öfverdåd, och ofrivilligt sträckte hon sina bänder emot mig liksom för att hindra mig från att begå ett så fasaväckande brott, hvilket enligt hennes åsigt måste följas af ett ögonblickligt straff. Hon hade således fullkomligt insett att jag icke ville nöja mig med det föregående skämtet med täcket. Det erfordrades derför å min sida endast några enkla tecken för att säga henne, att jag tillämnat henne hufvudrolen vid mitt farliga företag. Mitt förslag att för några timmar förskaffa mig originalet, efter hvilket jag hade sammanrullat täcket, träffade den arma Warukscha som ett åskslag; hon skälfde i hela kroppen, och i det hon med en trumpen min vände sig bort, började hon att med största ifver sy på mina mokasiner, i det hon ackompagnerade sitt arbete med en halfbög, entonig melodi för att bevisa mig huru ringa hon aktade mitt förslag. Kero-Kero-Kero-li-la, sjöng Warukscha, och jag, som ej ville vara sämre än hon, vände henne äfven ryggen och uppstämde visan om den sköna Lorelei. Men så snart jag hade börjat sjunga, tystnade hon. Det beredde henne nemligen den största njatning att höra civiliserade nationers melodier, och jag kunde ej göra mina nya vänner något större nöje, än då jag sjöng någon tysk visa för dem och dervid slog takt med trå klingande pinnar mot ett tredje trästycke. Men emedan det ingalunda var min afsigt att roa Warukscha, då hon visat sig vidskeplig och egensinnig, utan jag tvärtom ville