Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1857, sida 2

målningen kunnat blifva både kraftigare och — sannare. Då hon det icke gjort, har hon dock i viss mån bekräftat sin egen sats, att den ogifta qvinnans uppfostran och ställning leder till ensidighet och missbildning. Den ädla förf:an uttrycker sjelf den tanke hon hyser om sin egen skapelse, då hon klagande slutar sitt arbete med följande ord: Det finnes ingen tyngre börda än den af lifvets tomhet. Den som skrifver detta vet det, ty hon har genomlefvat det, ehuru under mycket olika förhållanden med denna boks hjeltinna, och bär med smärta än i dag följderna af omyndighetsbudet, som fjettrade den största, bästa delen af hennes lif. Hon har det att tacka för mycket ondt och ingenting godt, om icke möjligtvis i den bittra rot, hvars frukt blifvit — Hertha.? När hr Ernst Ludvig finner Hertha så förvänd och onaturlig, så borde han betänka, att han just dermed ger förf:an rätt. Det onaturliga fostret är ett barn af en falsk ställning i lifvet. Derför bör denna ställning förändras; det är ju ock detta Fredrika Bremer yrkar. Önskande att de värde herrar och damer — vi våga väl ej säga qvinnor — som komma att framdeles behandla detta vigtiga ämne, ville uppfatta det äfven från den synpunkt, hvarpå vi här velat fästa deras uppmärksamhet, d. ä. från synpunkten af qvinnan i allmänhet, qvinnan äfven utom salongen och herrskapskretsen, sluta vi med, att bedja Tante Ulrika ursäkta, det vi hoppas att den af henne så varmt förordade Normal-skolan, denna lilla falangstöre i smått, aldrig måtte komma till stånd. Lika mycket en verklig Normal-skola vore af nöden — en sådan som härvarande Kjellbergska flickskola var till sin id — d. ä. en skola, som icke skiljer barnet från hemmet, lika förderflig vore en sådan der helpensionsanstalt, der en hop flickor skulle inkaserneras för flera år. En sådan anstalt kan nemligen aldrig blifva ett hem, i huru många familjer den än måtte indelas. Karlbergs krigsakademi och det numera upplösta Barnängen lemna oss tillräckligt varnande exempel. Ännu farligare vore en dylik anstalt för flickor, hvarom man dessutom har en icke mindre beklaglig erfarenhet i de fransyska pensionerna. Här kunde tillika den frågan väckas, huruvida det icke vore rättast, att skolorna vore, åtminstone till en viss ålder, gemensamma för barn af båda könen, såsom våra folkskolor äro. Men det är en ny fråga, hvars besvarande skulle för tillfället leda oss längre än tid och utrymme medgifva på det gamla året.