Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1857, sida 2

tes med möda kunna öppna dörren mellan rummen, sade ännu ett godnatt, kastade för sista gången en bliek, som förrådde den rysligaste ångest, omkring i rummet och stängde derefter dörren. Charles Dufour satt ensam mellan papper och räkenskaps-böcker i sin fars dödsrum; den skumma kammaren upplystes blott af ett uselt talgljus. Men huru beskaftade de känslor voro, som ett sådant ställe måste väcka hos honom, förjagades de af det besynnerliga grubbleri, hvari han försjönk, allteftersom hans arbete skred framåt. Tid efter annan förde han handen öfver ögonen, för att öfvertyga sig, att han ej hemsöktes af en förskräcklig dröm, och hviskade förtviflad för sig sjelf: — De, som föraktade honom, hade rätt. Så förflöt en del af natten. Icke det minsta ljud hördes i hela huset. Den gamla hexan hade sannolikt gått till sängs, fast öfvertygad om resultatet af brorsonens undersökningar. Det var så mycket större skäl att antaga detta, som Charles hört henne vrida en nyckel två gånger om. Slutligen syntes han trött af det mödosamma arbetet; hon sköt undan papperen och utbrast med pannan hvilande i begge händerna: — O, så många nedrigheter skulle då begåtts till ingen nytta! ... Det är omöjligt! Hon steg plötsligt upp och snoppade ljuset, som kastade ett matt sken. omkring sig. Hon tycktes vilja bedja möblerna och väggarne om nyckeln till en gåta, som hittills varit honom oförklarlig. Han gick bort till den usla sängen, i hvilken procentaren aflidit, och undersökte med största noggranhet dess serskilta delar. Men undersökningen var lätt och kort; inom få minuter hade Charles öfvertygat sig, att ingenting var doldt på detta ställe. Han gick till kommoden; lådorna voro öppna och endast fulla