Förfare så kyrkorådet i hans socken efter hvad i kongl. förordningen d. 29 Aug. 1843 sägs. Vederbörlig myndighets intyg om godkända theologiska insigter, ådagalagda högst ett år innan föredraget hölls, gälle i detta mål för godt och trovärdigt vittnesbörd. Huru förhållas bör med den, som utsprider vilsefarande lära, är särskildt stadgadt. Hr biskopen har här, såsom man finner, uppställt ett medelvägsförslag, hvarmed vi dock befara att det går likasom med de flesta dylika förslag, att de tillfredsställa ingendera parten. Aldraminst tro vi, att förbudet för lekman, att hålla föredrag inom större eller mindre folksamling utom den socken dit han hörer, kommer att tillfredsställa dem, som betrakta detta predikande eller föredragshållande såsom sin icke blott rättighet, utan uppdrag och skyldighet, i hvars uppfyllande de måste mera lyda Gud än menniskor. Den andliga rörelsen har vidgat sig alltför mycket både på djupet och vidden, för att medgifva sådana palliativer. Kanske misstaga vi oss, men oss vill det synas, som förestode det allvarsamma brytningar inom den sig så kallande kyrkan. Förebåden härtill äro många, icke blott inom vårt eget land, utan kanske snart i protestantismens vagga, Luthers fädernesland, det nordliga Tyskland. Och ett af momenternai denna rörelse är just striden om det fria lärarekallet i motsats till det skråväsen, som i detta afseende grundat sig, med anspråk, som utgöra ingenting mindre än en hädelse, nemligen att hvila på gudomlig auktoritet. Att utrota denna katholska surdeg kräfde en ny Luthers kraft och konsiderationslösa mod. Men äpplet faller ändock från trädet, då det är moget. — — EFVFVEÄEÄEE——