Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1857, sida 2

och Charles började derför tro, att hans tant redan lagt sig, men ett doft buller, likasom af omflyttade möbler, öfvertygade honom snart om motsatsen. Ilan ringde derför omigen, utan att dock vara lyckligare, men då han hoppades, aft tanten, som han tydligen hörde vara derinne, skulle gifva efter för hans envishet, började han slutligen ringa så häftigt, att den gamla klocksträngen råkade i fara för sin tillvaro. Slutligen hördes bakom den tjocka ekdörren en darrande röst; det var hans faster, som ängsligt ropade: — Hvem är det? Hvem kommer och stör mig så sent på aftonen? — Det är jag, faster. — Är det du, odåga? Nå, hvad vill du? — Jag vill in. — Barmhertige Gud! Och när har Herrn hört, att man så här sent kommer in till folk? Vet du icke, att din far och jag strängt befallt... — Min far hade rättighet att förbjuda mig besöka sig, när han så behagade, men nu finnes ingen, som kan förbjuda mig inträde i mina egna rum — Dina egna rum! upprepade fastern häpen med darrande röst, som hade samma uttryck, som nyss förut madam Robins; — hvad skall ett sådant språk betyda? Gud i himmelen, hvad måste jag upplefva! Att på denna tid begära... — Jag måste genast tala med er, faster. Det är nödvändigt. Jag hoppas, att ni genast öppnar. Man hörde en suck bakom den tjocka ekdörren, som om den person, som nyligen talat, varit ett rof för den rysligaste ångest. — Men jag har gått till sängs, hördes slutligen rösten omigen. — Det är icke sannt, faster; jag hörde nyss möb