Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1856, sida 2

hörande tll Gnarps socken, 101TC UVIIHKCIUH J)ÄD11111 likväl i snötjockan kunnat skymtas Bremö något i öster, hvaraf sålunda synes att fartyget kommit utur rätta kursen, antingen genom strömsättning eller andra orsaker. Fartyget, som gick med full maskin, stannade ej på samma grund, derifrån Gran icke lär synts, utan högg tre gånger på grundet under fortsatt stark fart, då maskinisten rapporterade att vatten kommit i maskinen, hvarvid segel skyndsamt tillsattes och kursen af befälhafvaren, somssjelf gick till rodret, ställdes åt Gran, som då syntes, under förhoppning att man skulle hinna samma holme, helst kaptenen yttrade sin förmodan, att fartyget, som i rummet var lastadt med mjöl, borde kunna flyta på lasten. Emellertid befalte han båtarnes utsättande, då alla qvinnorna jemte en del af fördäckspassagerarne gingo i babordsbåten, hvilken likväl vid nedfiringen togs i fören af en häftig störtsjö, hvarigenom den hoppade ur förtaljan samt kantrade, då deruti nedkomna personer måste dragas åter om bord, men trenne af besättningen och fördäckspassagerarne omkommo. Båten, som ännu fasthängde i aktern, blef af en annan störtsjö upprest på kölen, men hoppade dervid af aktertaljan, då eldaren Bergholm kastade sig i vattnet samt genom simning äfven upphann båten, deruti han arbetade sig upp, men utan åror dref mot land, der han, som endast varit i skjortärmarne, ett par dagar derefter, sedan han nära en åttondedels mil från stället, der båten påträffats. i de obebodda markerna och förmodligen genom fall mot stenar, illa skadat sitt ena knä,slutligen påträffades ihjälfrusen. Sedan babordsbäten gått förlorad, skyndade alla sex qvinnorna jemte öfrige ofvanuppgifne räddade personer i styrbordsbåten, som blifvit loss, deruti den ene maskinisten och äfven kaptenen kastade ner några kläder, äfvensom kapten, hvilken forrtfaande stod vid rodret med räddningsbojen om lifvet. frågade om de i båten komna försett sig med mat, samt tillade att båten skulle skjuta från fartyget, hvilket äfven skedde, då detsamma, sedan båten endast högst tio famnar kommit derifrån, sjönk med aktern först på ett djup efter hvad som förmodas af 20 till 30 famnar samt omkring en åttondedels mil från grundet. Unga Munthe och Bintzow, hvilka icke gjorde något försök att rädda sig i båten, syntes på kommandobryggan sysselsatte att lossa derstädes upplagda landgångar, för att derpå rädda sig; men kapten stod vid rodret till dess en sjö tog honom. Däckslasten, bestående till en del af bränvinsoch arracksfat, lär varit så oförnuftigt tilltagen, att icke möjligt varit komma fram utan att vandra öfver stora packlådor och fastager; och utom den höga sjö som gick, förmodas att då däckslasten gått öfver bord, på en del af hvilken några af de omkomne sökte rädda sig och från hvilken hördes sönderslitande nödrop, samma däckslast störtat mot landgångarne derå Munthe och Bintzow sökt räddning samt kastat dem från dessa räddningsplankor. För båten, som redan var öfverlastad med menniskor, var icke möjligt mot den höga sjön söka återvända eller rädda någon af dem som qvarblifvit på fartyget, ty störtsjöarne, hvilka slogo in uti båten, hotade de räddade att hvarje ögonblick sjunka. Med ansträngningar lyckades emellertid till kl. 10 f. m. uppnå Gran, belägen en mil från fasta landet, å hvilken holme icke fanns något hus eller skygd mot stormen och kölden. Genom Försynens skickelse hade emellertid inspektor Almroth uti sin vestficka 4 st. tändstickor, så att, sedan från stränderna uppflutna trädstumpar blifvit ihopsamlade, det lyckades få tänd en eld, som för de våta och förfrusna skeppsbrutne blef ett medel att rädda deras lif, emedan de utan denna hjelp sannolikt af kölden omkommit innan räddninn från land hunnit ankomma. Som sjögängen fortfor vara hög, vågade icke alla samma dag söka komma till land, utan då ingen föda fanns samt hjelp behöfdes, beslutades att 4 man skulle med bäten samma dag ro till land, som då syntes, för att anskaffa hjelpmedel för de öfrige att komma från holmen. Känslan då båten aflägsnade sig lärer varit hos en del af de qvarlemnade gruflig, emedan, om båten på vägen förolyckats, hade utsigten för dem, hvilka qvarstannat, att komma från holmen varit mörk, da skeppsfarten för året slutat, samt sannolikt icke i land kunnat upptäckas några signaler från holmen. Då derföre, efter en genomvakad natt omkring stockelden, andra dagen upptäcktes tre små prickar på vattnet, hvilka allt mer och mer förstorade sig, samt räddningen således syntes fullbordad, blef glädjen stor, som likväl hos det känsliga sinnet förbittrades vid åtankan af de 19, som fått sin graf fi vågorna, ty Bergholms ömkliga död på landet var (3 då känd. Tre båtar med manskap anlände till holmen; och hade hr ryttmästaren baron Tersmedens inspektor, herr Swartz på Gnarps masugn, utsändt mat och dricka, tillräckligt för de räddade, likasom folket i socknen skickade pelsar och fällar att begagnas; och då dessa icke voro tillräckliga, utmärkte sig ätskilliga af dessa Gnarpsboar för menniskokärlek, emedan de togo af sig sina egna p:lsar, för att dermed skydda de förfrusna qvinnorna. Som storm och hög sjö fortforo så väl tisdagen som onsdagen, var det icke möjligt att kuuna komma ifrån Gran förr än torsdagsmorgonen, då vinden saktat af; och anlände de räddade fram på förmiddagen till Gnarps masugn, der de af inspektor Swartz och hans fru blefvo gästvänligt samt med yttersta omvårdnad mottagne och bemötte, hos hvilka de äfven qvarstannade till sistlidne lördag. Mamsell Dahlgren med ångbåtens tjenstepersonal samt den räddade delen af besättningen har i dagarne passerat staden. Mamsell Dahlgren, som, då olyckshändelsen inträffade, knappt hunnit stiga utur sin säng måste halfklädd begifva gig i räddningsbåten, samt fick icke bergadt det ringaste af sin betydliga egendom. Till slut gör tidningen följande erinran, hvars rättmätighet den olyckliga händelsen allt för tydligt ådagalägger: Den inträffade olyckan föranleder oss till den anmärkning emot vära ångbätsrederier och befälhafvare, att den snikna vinsten i allmänhet tages mera beräkningen än en skyldig omvårdnad för menniskolif och passagerarnes beqvämlighet. Då man sei ångbåtarne afgå från Stockholm oförnuftigt lastade högt upp mot master och skorstenar, på hvilka bätai näppeligen å ena sidan så mycket utrymme finnes, at en person kan tränga sig fram, och då man vet, at en författning finnes, som bestämmer huru mycke utrymme skall finnas för hvarje passagerare på far tygets däck, torde polismyndigheterna i Stockholm a ångbåten Umeås förolyckande taga en väckelse at efterse, huruvida omförmälde författning efterlefve: se 0 0 . oo Os . 1223 naac I