Konservativ 1 POLIILIKCII, IYILIAQ 11I Ye 11. lock i åtskilliga sociala frågor framåtskrilandet, såsom då han ifrade för en reform vårt undervisningsväsen, samt väckte flera jyttiga förslag till reform på det kyrkliga området. Hvad han härmed positivt uträttat skall qvarstå i minnet, sedan tiden längesedan glömt hans negativa sträfvanden att motarbeta samhälls-utvecklingen på andra vägar. Frid med hans minne! — Regeringen har bifallit att Fängelsedirektören och Redogöraren vid arbetsfängelset Götheborg J. Lindh må, från och med månaden näst efter den, då afsked från nämnde befattning honom beviljas, å rikets Allmänna Indragningsstat åtnjuta under sin återstående lifstid en årlig pension af 500 rdr bko eller 750 rdr riksmynt. — Vid Lunds akademi hafva följande examina nyligen aflagts utaf nedanskrifne studerande, tillhörige Göteborgs nation: Juridisk examen af studer. Th. S. Lundberg och O. Hedström; examen för inträde i rättegångsverken af studer. 6. J. Lindgren och S. B. Bruhn; medicin licentiat-examen af med. kandidaterna N. M. Asplund och A F. Lindström. Bland dem, hvilka under terminen erhållit högsta betygen i studentexamen, nämnes G. Lund från Göteborgs läroverk, med 17 betyg, Den 13 dennes försvarade med. licent. N. M. Asplund och A. F. Lindström sina för den medicinska gradens erhällande utgifna afhandlingar. — Den högadliga, äfven s. k. Junkermiddagen på hotel Fenix för ett par veckor gedan utgör föremål för många mer eller mindre uddiga anmärkningar. Så yttrar en förf:e i N. A. i ett bref till farbror Pettersson — alltså ett mycket plebejiskt bref — bland annat följande: vywWin biöste farbror Pettersson! Farbror, som jag vet läser tidningarne, så att säga med eftertryck, har säkert ej förbigett beskrifningen öfver festmiddagen, som junkerpartiet, eller, som det sjelf tror sig vara, sjelfva gräddan af vår aristokrati, gaf å hotel Fenix, Onsdagen den 10 dennes, till förherrligande af — sig sjelf naturligtvis. Hvilken utsökt ton, hvilket fint skick der var rådande är lätt att göra sig en föreställning om, då den talrika, fullblodiga samlingen ej var befläckad med någon enda vanbörding. Men det var ej derom jag ville tala med farbror, ty detta hör till enskildheternes fridlysta område, utan om skålarne, som druckos, och om talen, som dervid höllos, hvilka äfven hade fått tillgodonjuta enskildhetens skydd, så vida icke tillställarena, fullt öfvertygade om talens oupphinneliga förträfflighet, sjelfve dragit försorg om deras framläggande inför allmänhetens domstol. Att vid en sådan tillställning lofsjungandet af junkrarne, eller som de sjelfve vid tillfället benämnde sig adeln, — förmodligen emedan do ej räkna dit några vanslägtade medlemmar, som vågat att sätta det allmännas bästa framför ståndets inbillade företräden, — utgjorde både början och slutet, faller af sig sjelft och derför bör heller ingen förtänka dem, då de troligen hafva mycket svårt att finna någon, som, utan alltför betydlig ersättning, vill åI taga sig att göra det, offentligt åtminstone: men då de för detta ändamål icke skytt att tillegna sig, hvad som ej med rätta tillhör dem, eller, som man säger, att pryda sig med lånta fjädrar, få de icke förtänka om hvem som behagar söker plocka af dem, hvad han finner vara orättfånget gods. Hvar i all verlden kan väl vår store historieforskare, grefve Liljenerantz, i häfderne uppleta något som bevisar att i adelns hjerta bott en stor grundtanke: obrottslig trohet mot den medborgerliga friheten, och hvar finnes väl för närvarande något bevis på att den, som han påstår, ännu gör det? Vore så förhållandet är det ju en alldeles oerhörd otur att den, ända intill våra dagar, ej kunnat finna något enda tillfälle att yttra sig i handling. Men förmodligen har grefve Liljenerantz, som äfven lärer vara en stor klassiker, sett medborgerligheten ur samma synpunkt som de gamla grekerne och romarena, hos hvilka, som bekant är, endast fåtalet egde medborgerliga rättigheter. Hade grefve Liljeneranta, för hvilken allt som strider mot sanningen bör vara en styggelse, i stället för den medborgerliga friheten blott sagt den adliga friheten, skulle vi ej offrat ett enda ord för att gendrifva hans påstående, som då vore med sanningen fullt öfverensstämmande, ty hvad vår adel, såsom stånd, än kämpat och kämpar för, icke är det för någon allmän medborgerlig frihet åtminstone. Men säkert är farbror redan ledsen vid omtalandet af alla dessa barnsligheter, tillställda af fullmogna personer och män i staten till på köpet; jag skyndar således att afsluta redogörelsen derför, men kan ej underlåta att dessförinnan omnämna något, i mitt tycke åtminstone, ganska lustigt. Vid alla stora middagar måste det vara musik I naturligtvis, och sådan fattades ej heller här.