hvarf, vid den bragdrikaste delen af dess historia, då den omgaf Gustaf II Adolfs tron och stödde Kristinas. Så förtäljer en historieskrifvare: ÖIngen konung af Wasaätten har måst underteckna större friheter åt adeln, än Gustaf Adolf. Dessa förblefvo ej heller döda bokstäfver, utan begagnades med den oförsyntaste djerfhet. Våldgästningar hörde nära nog till ordningen för dagen, hvaremot rusttjensten så oförsvarligt försummades, att under danska kriget ofta knappt åtta adelsmän funnos vid hela hären. Konungens bref, befallningar och hotelser blefvo föraktade. Orimliga privilegier och inbördes slägtförbindelser skyddade det laglösaste sjolfsvåld. Kan detta kallas obrottslig trohet mot den medborgerliga friheten, så medge vi gerna, att våra begrepp äro mer än lofligt förvirrade. Samme historieskrifvare yttrar om adeln under Kristinas tid: Man (rådet och adeln) åsyftade konungamaktens inskränkande, likasom i England, eller afskaffande, likasom i Rom, hvarefter riket skulle styras förnämligast af adeln, kanske genom ett råd, en senat eller ett öfverhus. Åt ofrälse stånden tycktes man ämna blott en mindre del af makten, kanhända i egenskap af ett slags underhus. Hvar är nu den obrottsliga troheten emot den borgerliga friheten? Det är visserligen sannt, att det tilltänkta våldet icke blef satt i verket, men uppsåtet är historiskt och bevisar tillfyllestgörande, att adeln hufvudsakligen för egen räkning spekulerade på den borgerliga friheten, men i öfrigt trodde sig göra nog, om den åt de ofrälse stånden som allmosa kastade en ringa del af sitt öfverflöd. Man invänder kanhända, att de citationer vi åberopat härleda sig från någon obskur pamslettist, som i dylika, obevista fraser gifvit luft åt sin ovilja mot det stånd, som ibland sig räknar De la Gardier, Oxenstjernor, Banrer, IIornar, Wranglar och så många andra klingande namn. Men den häfdeforskare, hvars ord vi åberopat, är samme man, som, i striden om aristokratfördömandet, lifligt och varmt tog adelns försvar och belönades med riddarhusets stora medalj, är författaren till Berättelser ur Svenska Historien, hr Anders Fryxell. — Ur de sent i går e. m. anlända Stockholms-posterna återgifva vi följande: Regeringens beslut rörande tullen å vissa lefnadsförnödenheter och artiklar för nästa år innehåller, att nedannämde artiklar må under loppet af nästkommande år vara vid införsel tullfria, nemligen: Spanmal, omalen eller malen, alla slag; bröd, alla slag: majs; ris, oskalad, eller paddy; potates och potatesmjol; smör; ost; kött, alla slag; kreatur, alla slag; fläsk; fsk: saltad eller inlagd, samt torr eller rökt, alla slag, med undantag af anjovis, sardeller och thonfisk; samt taly; äfvensom att för nedannämde artiklar, jemväl under nästkommande år, införselstullen varder nedsatt till följande belopp, nemligen för gryn, alla slag, utom af spanmål, till I sk.; rismjol 1 sk.: oljor, feta: alla till apoteksvaror ej hänförliga eller eljest icke specificerade slag, 6 rst.; stearin 1 sk. 4 rst.; ljus: talgoch palmetin1 sk., stearinoch margarin1 sk. 8 rst. allt banko, per skålpund. Sistl. Tisdag gafs å Fenix? den omtalade middagen, med anledning af den lyckliga utgången utaf tryckfrihetspropositionen. Itillställningen deltogo omkring 60 personer (uteslutande riksdagsmän). Af presteståndet fanns blott en representant, kyrkoherden Schönbeck, som icke undrade på att ej flera ledamöter af det högvördiga ståndet infunnit sig, då kyrkolagen förbjuder prest att vara närvarande vid sjelfspillings begrafning. Den första skålen föreslogs af Frih. 4. (. Raab för Konungen, hvarefter Grefve D. Frölich föreslog en skål för den moraliska seger, som var vunnen och för deraf föranledda förhoppningar för framtiden, uti ett tal, som helsades med lifligt bifall. Ytterligare föreslogos skålar rörande dagens mål af Borgmästaren Ekholm och Riksdagsmannen S. Ödman. Till sist väckte ett tal af Grefve Gösta Posse, deri han erinrade, att man ej borde blindt förtrösta på att faran var öfverstånden, lifliga bisallsyttringar. Vid middagen