f )remier på stat åt artister. fnrikes Nyheter. Göteborg. Gårdagens telegrafrapport bragte underrättelsen att Presidenten J. A. v. Hartmansdorff aflidit, den 21 dennes. Den långvariga sjukdomens vexlingar, som sväfvat mellan hopp och fruktan, hafva sålunda lycktats med döden. Hr v. Hartmansdorff föddes 1792; inträdde, efter genomgångna akademiska examina, såsom e. o. kanslist i krigsexpeditionen 1809, blef kopist i Pommerska expeditionen 1810 och åtföljde i denna egenskap chefen för denna expedition, Frih. Wetterstedt, under fälttåget i Tyskland 1813—1814. Förordnades 1814 till protokollssekreterare och föredragande af Pommerska ärender och militära befordringsmål hos kronprinsen i dess högqvarter i Tyskland; deltog såsom kanslist vid den kommission, som med Norska storthinget afhandlade vilkoren för Sverges och Norges förening, s. å.; blef 1816 Sekreterare hos Riksståthållaren i Norge; erhöll 1818 Cancelliråds namn, heder och värdighet; blef. vid 1823 års riksdag fullmäktig i Riksgäldskontoret, 1826 Riddarhuskamrer; 1828—1831 Bankofullmäktig; 1831 Statssekreterare för Ecklesiastikexpeditionen; någon tid, under åren 1836 och 1837 samt 1838, t. s. Hofkansler; 1838 vice Landshöfding i Kalmar län till d. 28 Mars 1840, och utnämndes icke långt derefter till President i kammarrätten, hvilken befattning den afl. innehade till sin död.. Hr v. II. var tillika ledamot i Vetenskapsakademien och åtskilliga andra samfund oeh utgjorde en stadigvarande ledamot i direktionen för Nya Elementarskolan i Stockholm, till hvars stiftande år 1827 han väsentligen bidragit. Den aflidne pryddes naturligtvis af åtskilliga ordnar. Hr v. H. var sedan 1828 gift med Beata Maria Ehrencrona, dotter till IIäradsh. S. Gammal Ehrencrona i Vermland. Dessa äro de yttre dragen af Presidenten v. Hartmansdorffs lif och ämbetsmannaverksamhet. Sitt egentliga rygte har han dock vunnit säsom politisk personlighet, i hvilken egenskap han, till följd af sin sjelfskrifna representanträtt, erhöll ätillsälle att göra sin förmåga, sina kunskaper och sina åsigter bemärkta och gällande. Efter att vid 1823 års riksdag hafva tillhört det parti, som då först vågade en opposition mot Carl Johans regeringssystem, blef Hr v. H. ifrån och med påföljande riksdag en af konservatismens förkämpar på Riddarhuset, som under flera riksdagar blindt följde hans kommando-ord — med ett litet undantag af 1840 års riksdag — alltintill 1850, då Hr v. BH. utgaf sitt vidlyftiga arbete om Representationens ombildning. Då i detta förslag, hvilket gick ut på att införa ett ordentligt ämbetsmannavälde i Sverge, upphörandet af Adelns sjelfskrifvenhet förordades och motiverades med ord, som för adeln voro allting annat än smickrande, öfvergafs Hr v. H. med ens af alla sina gamla anhängare, och inträdde längre fram i den besynnerliga ställningen, att med sympathier omfattas af dessa omstörtningens män, hvilkas meningar han dittills så häftigt fördömt och motarbetat. Ifrån denna tid sågs han icke heller så träget som förr på sin kända plats på Riddarhuset, hvarest han, omgifven af handlingar, vakade, bland de förste som kommo och den siste som gick. Ehuru icke begåäfvad med ett hufvud, som medgaf några större vyer, hade Hr v. H., genom sitt goda minne, sin outtröttliga flit och sitt mångåriga arbete i olika delar af statens tjenst samt trägna deltagande i riksdagsgöromålen, förvärfvat sig insigter i en mängd detaljer af till det allmänna hörande ämnen, som gjorde honom till ett lexikon i de flesta frågor, som förekommo. Och inom omfånget för hans blick såg han äfven både redigt och skarpt. Hans karakter var den rättänkande och fosterlandsälskande mannens, om ock, hvilket för en person i hans ställning är ursäktligt, de politiska medlen icke alltid vägdes på guldvigt, hvilket isynnerhet torde hafva influerat på åtskilliga befordringar, der han kunnat direkt eller indirekt göra sina önskningar gällande. En lefnad, sådan som Hr v. H:s, har ej kunnat undgå obehaget af politiska rörelser, hvarom händelserna i Stockholm åren 1538 och 1848 bära vittne. Så mycket angenämare är det då att känna, det öfver slutet af hans lefnad spridde. sig en aftonrodnad af frid, väckt af den allmänna välvilja och aktning, som äfven partimannen gerna skänker sin motståndare, åtminstone efter utkämpade strider, då han finner honom hafva varit ledd at ett ärligt uppsåt och öfvertygelse. Och det offer Hr v. H. bringade sin öfvertygelse, då han för densamma uppoffrade hela sitt inflytande inom ett stånd och för ett parti, som dittills blindt följt hans vink, skall alltid qvarstå såsom en glans punkt i hans lefnad och en gång äfven er: 11. af Jam anm 48 BFfvargåfvao den en. mm mm -—-—K)!a