Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1856, sida 1

Var icke alltför sträng mot honom, bad den obekante med knappt hörbar röst; — den man, om hvilken ni talar, är död för en mänad sedan. — Död! upprepade Ledoux öfverraskad, — han är död, säger ni? Den gamle ockraren har således blifvit tvungen att lemna de guldhögar, han sammanskrapat! Han har alltså slutligen måst aflägga räkenskap inför den s ore fordringsegaren i himmelen, som också begär ränta på de pund, vi äro honom skyldiga! Nå, då kan jag säga, att sällan har väl någon menniska haft så svår räkenskap att aflägga, ty, ser ni, hela den ofantliga förmögenhet, som han förvärfvat, hade han stulit från hundra familjer, som blifvit störtade i elände. — Var icke alltför orättvis mot den mans minne, på hvilken ni skjuter skulden för alla edra olyckor ... Han dog fattig, gäldbunden Den gamle Ledoux utbrast i ironiskt sk att. — Han fattig! Dufour gäldbunden! Man har bedragit er, unge man! Han egde flera millioner, då jag kastade mig till hans fötter, för att röra hans stenhårda hjerta; i hela hans penningkista fanns ieke ett runstycke, som ej var fuktadt af olyckligas tårar. Ynglingen i den svarta drägten afbröt honom plötsligt. — Jag kan ej längre dölja för er hvem jag är, sade han i högtidlig ton, — eftersom ni ej vill tro mig, när jag talar om min far. Er far! — Jag är Charles Dufour, ende son och arfving efter den man, om hvilken ni talar. (Forts.)