på näringsidkare, som äro i stånd att begagna dem Det är på detta sätt som de betjena på en och samma gång, sä val dem, hvilkas kapital de göra fruktbringande, som industri-idkarne, hvilkas idoghet de befrämja. Detta är väl den naturligaste, den lagligaste och den redbaraste rörelse man kan tänka sig. Hon motsvarar ett verkligt behof, ett behof som ovilkorligen fordrar tillfredsstallelse. Att förbjuda henne eller omgärda henne med inskränkningar, är att lägga våldsam hand på den naturliga rättighet som hvarje menniska har att sjelf förvalta sin egendom; det är i sjelfva verket att göra en stor del af ett lands kapital ofruktbart. När det står hvar och en fritt att inrätta banker, så följa dessa inrättningar i sin uppkomst helt naturligt gången af kapitalernas bildning och hopsamling. De kunna ingalunda uppstå före denna bildning, ty de skulle då sakna vilkoret för sin existens. Men de kunna likväl gynnsamt inverka på denna bildning, dels derigenom att de gifva en eggelse åt sparsamhets-andan, dels äfven derigenom att de gifva en ny näring åt det produktiva arbetet. Stundom till och med, i ett nytt land, der kapitalerna äro tunnsådda, kunna de gå i spetsen för denna bildning, genom att locka till sig de lediga kapitalerna trån andra länder, hvilket ytterligare är en af deras välgerningar. Det är icke såsom mottagare af deposita, som bankerna böra locka till sig de sofvande kapitalerna De komma genom ett sådant förfarande i en falsk ställning, förenad med en mängd olägenheter och vådor. De böra begagna depositionerna såsom sitt eget kapital, och på dem grunda sin rörelse. Egentligen böra dessa anstalter icke vara någonting annat än bolag, bestående af små eller stora kapitalister, som förena sina medel för att gemensamt utföra det, som de icke skulle kunna eller icke skulle vilja hvar för sig utföra I denna anda, i denna rigtning komma tör öfrigt alla banker att förfara der, hvarest bankrörelsen är fri Man behöfver ej befara, att någon stor massa af deposita kommer att hopa sig i sådana ba: ker Emedan de i denna egenskap insatta summorna icke kunna, i anseende till de för banken besvärliga vilkoren, gifva lika hög rärta som de i sjelfva bankrörelsen insatta kapitalerna, så skall naturligtvis hvar och en, som har fonder att disponera, beldre förvandla dem till aktier, än Jåta dem innestå såsom deposita, alldenstund säkerheten alltid blir densamma, men afkastningen större. En sådan förvandling af deposita till aktier biir för öfrigt en lätt sak att verkställa; ty om de för handen varande bankerna icke kunna eller icke vilja lämpa sig deltill, så komma ardra att bilda sig i bredd med dem, som skola hopsamla dessa lediga fonder, för att a dem bilda sitt bolags-kapital Massan af deposita kommer följaktligen aldrig att blifva särdeles betydlig; hon kommer endast att bestå af summor, innestående på löpande räkning, af det slaget som användas i den dag liga rörelsen. I detta hänseende törblir bankernas ställning alltid enkel och ledig, fullkomligt så som hon bör vara. Ehuru sedelutgifning ingalunda är en banks väsentliga värf, så utgör hon dock ett nödvändigt, oumbärligt tillbehör till en sådan anstalt. heröfvade de hjelpmedel, som sedelutgitningen erbjuder, skulle bankerna snart se sig nödsakade att, till betäckande af förvaltningskostnaderna, taga sin skada igen på utlåningarna och diskonteringarna. Men i och med detsamma skulle den ränta bolagsintressenterna erhålla på sina penningar komma att understiga den vanliga räntefoten, och de skulle icke mer erbjuda kapitalisterna någon lockelse. Eller också skulle de, för att sylla denna lucka, taga sin tillflykt till ovanliga åtgärder, till svindlande spekulationer, hvilka skulle blifva lika vådliga för allmänhetens säkerhet, som för ban ernas forifarande existens. Utgifningen af löpande sedlar är för öfrigt en lika naturlig, lika rättmätig bandling, som sjelfva sammanskjutandet af kapitalerna. Om hon är en inkomstkälla för bankerna, så är hon derjemte en källa till stora fördelar för allmänheten. Utan att företräda det klingande myntets ställe, i den menirg man härvid vanligen fäster, bidraga banksedlarna vida mer än något annat till att göra det klingande myntet öfverflödigt och återgifva derigenom åt de produktiva arbetena denna del af bolagskapitalet, som förut låg overksam. Med en fri bankrörelse behöfver man för öfrigt aldrig befara, att banksedlarnes cirkulation någonsin öfverskrider det rätta måttet. Sedelstockens storlek bestämme alltid af allmänhetens behof, och dessa behof hafva till och med en benägenhet att minskas, i samma mån som bankernas antal ökas, emedan bestyret med varuomsättningen, just till följd af bankernas mellan komst, för hvarje dag blir mindre inveckladt, går lättare för sig. Denna sedelstock blir dessutom fördelad mellan flera olika banker, i ett ungefärligt förbållande till storleken af deras kapital, så att densamma, för hvar och en af dessa anstalter, aldrig uppgår till ett Belopp, som skulle kunna ingifva farhågor med afseende på deras bestånd. Den naturliga formen för bankbolag är den af anonyma bolag, i hvilka hvarje bolagsmans ansvarighet inskränker sig till beloppet af sin insats. Det är endast under detta vilkor som de kunna påräkna att draga till sig de små kapitalisterna, hvilkas deltagande bör vara förnämsta syftemålet med dessa inrättningar. Det är för öfrigt icke den ringaste olägenhet eller våda förknippad med tillåtelsen att fritt och obehindradt inrätta anonyma bolag, hvilka — ehvad man än må säga — erbjuda tredje man bättre garantier än något annat enskilt handelseller bankirhus, eller något annat slags bolag. Alla inskränkningar, med hvilka man omgärdar bankinrättringarna, äro, så vida ändamålet med dem är att bereda trygghet åt allmänna rörelsen, rakt stridande mot hvad man med dessa reglementeringar åsyftar. Bland de olägenheter, som dessa reglementeringar medföra, är just osäkerheten en bland de förnämsta. När dessa inskränkningar utgå på, att åt ett mindre antal personer. medelst särskilt privilegium, förbehålla rättigheten att idka bankrörelse medelst sedelutgifning, så egga de först och främst, derigenom att de utestänga all täflan, dessa privilegierade banker till allt för starka sedelutgifningar, hvilka vanligen icke stå i något riktigt förhållande till storleken af bankernas kapital. Härifrån härleder sig den första vådan. De förhindra dessutom den naturliga användningen af de disporibla kapitalerna, tvinga dem att, i egenskap af deposita, draga sig till de privilegierade bankerna, och förleda dessa anstalter att mer och mer, med tillbjelp af dessa främmande medel, öfverskrida rätta måttet af sina tillgångar: en ny orsak till fara och osäkerhet för allmänheten. När de inskränkande reglementeringarna endast utgå på — såsom fallet är i England och Skottland — att hindra bankbolagen att inrätta sig på det förnuftigaste och bästa sättet, så medföra de redan färre oläger heter