Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1856, sida 2

— — —— — — Den 20 December. Den flägt af en mera frisinnad anda, sem blåst genom Riksstånden i fråga om den famösa kongl. propositionen om Tryckfrihetstörordningens borttagande från Rikets Grundlagar, har mötts af en annan vind, då det blef fråga om att öppna en aflägsen måjlighet för andra trosbekännare än den s. k. rena evangeliska lärans, att vinna tillträde itill vissa civila tjenster såsom läkarobefattningar, lärareplatser i vissa ämnen, såsom ritning o. d. Det är endast från Presteständet vi ännu sett någon diskussion i detta ämne, men den har ock varit särdeles karakteristisk. Den beskedlige och fromme Biskop Björck är rädd att komma i beröring med en otrogen eller irrlärig läkare, ty man vet hvilken makt dessa herrar hafva öfver sina patienter. Det torde då vara bäst för den gode Biskopen, att aldrig använda någon läkare, ty orthodoxien inom detta stånd anses i allmänhet icke stå på särdeles starka fötter, äfven då de pligtskyldigast tillhöra den rena läran? 1 farans stund, såsom i krig, farsoter och andra nödfall har dock biskopen icke något emot att låta äfven de otrogne få praktisera. Det är en besynnerlig konseqvens, att anse dem då blifva mindre vådliga för samvetena, eller kunna dessa sednare mera uppoffras, då de uppräknade farorna inträda? — Professor Lindgren såg genast, vid blotta tanken på det väckta förslaget, en katholsk prest framträda till sin dödsbädds hufvudgärd. Var det då fråga om, att konungen skulle få utnämna äfven prester af annan trosbekännelse inom den lutherska församlingen? Något så vidunderligt hafva vi aldrig hört omtalas. Men äfven om så vore, tro vi att professorn kunde vara lugn; en katholsk prest skulle nog akta sig, att besöka en sådan kättare som professorn, såvida han ej ägde hopp om att kunna omvända professorn till sin rena lära, hvilket åtminstone ännu ser mörkt ut. En annan sak vore, om en ny Gustaf I uppstod och påbjöd en ny, katholsk statsreligion, då skulle åtminstone Biskop Annerstedt följa med, som anser, att alla statens embeten skola beklädas med personer, som hylla samhällets lära. Det skulle eljest vara eget att veta hvad Biskop A. menar dermed, att samhället bekänner en viss lära. Det skulle väl bestå deri, att samhället, såsom vårt, så djupt missförstått religionens begrepp, att det kan i sina lagar befalla individerna inom samhället att bekänna en viss religion. Men det är ju si i denna okristliga lagstiftning man vill ha en förmildring. Eljest skulle vi tro, att den gode Biskopen borde åtminstone hafva blifvit så pass öfvertygad af S. Kierkegaards ironiska bevisning, att han inser det orimliga uti att tala om en samhällets lära, Vare sig i religiös, vetenskaplig eller annan väg. Religionen, bäste biskop — tillåt lekmannen att upplysa eder derom — är en sak, som tillhör den enskildta menniskan, och henne allena, men hvarken Konsistorium, biskopen inberäknad, eller staten. w ... 2W—W—W