Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1856, sida 2

dom om tiden för öppnandet af dessa negotiationar. Börjades de vid första underrättelsen om Rysslands hotande rörelse emot Pruth, så få negotiationerna en mera uteslut ande vänskaplig tendens för Ryssland, emedan de ju ledde till ett resultat, som endast var, fräån de skandinaviska ländernas sida, betryggande för ryska armeens operationer; började deremot negotiationerna, sedan England och Frankrike hunnit att visa hvad de egentligen förde i skölden, så blifva de något ännu mera, ty jemte den vänskapliga tendensen mot Ryssland visar sig nu också en mindre vänskapsfull mot vestmakterna, enär man ju ändå alltid, till den grad en neutral ställning kunde medgifva, undandrog dem all den handräckning, som kunde undandragas. Vårt kabinetts förklaring afgafs vid den tidpunkt, då stormakternas diplomati ännu stod obeslutsam; egnade sig derföre icke denna vår förklaring att göra dem snarare mera, än mindre obeslutsamma? Låt mig antaga, hvad man sökt göra troligt, att de vestra makternas regeringar icke vid denna tid till sitt rätta värde uppskattade Sverige, dess läge och resurser; men talar väl denna omständighet för vår åtgärd; utgjorde den icke, derest förhållandet verkligen så var, långt förr ett skäl att på diplomatisk väg upplysa dem om vår verkliga stillning? IIistorien visar, att Turkiet och Sverige hafva, med afseende på Ryssland, genom århundraden stått i ett vänskapligt, man kan nästan säga i ett politiskt beroende förhållande till hvarandra. Jag hänvisar till Carl XI:s, Carl XII:s och Gustaf III:s historia. Sverige och Turkiet — väktare, det förra vid Östersjön, det sednare vid Svarta hafvet — äro de två makter, som naturen, i Europas namn, tyckes hafva utsett till förmurar mot ryskt verldsvilde, men på hvilka också detta välde ständigt haft sina roflystna blickar rigtade; derpå grundade sig också alltid den svenska kronans och den Ottomaniska Portens förbund, ett förbund, som just derföre äfven kan sägas hafva varit af på en och samma gång offensiv och defensiv karakter, innebärande snart sagdt den förutsättning, att den enas undergång äfven var den andras. När Turkiet — den sjuke mannen — derföre nu hotades från ryska sidan, var det politiskt väl betänkt, att utan alla yttre påtryck försätta Sverige i en absolut passivitet, och det med en brådska, liksom man icke nog hastigt kunnat frigöra sig från den misstankan, att ännu hysa några sympathier för den gamla bundsförvandten? Låter det ieke tänka sig, att vårt kabinett, genom detta dess handlingssätt, grundlagt hos Ottomaniska Porten en kallsinnighet, hvilken, om äfven icke för det närvarande, dock i en framtid kan blifva för oss af ganska bittra följder? Är det nemligen icke tänkbart, att Ryssland en vacker dag äfven kan rigta emot oss ett sådant hugg, som det nu afsäg att gisva Turkiet? Och inträffar det, kunna vi väl numera påräkna en diversion från Turkiets sida? Med det mått du mäter, heter det, skall du äfven uppmätt varda. Vi hafva sett hvilka betydliga krafter Turkiet förmått utveckla; deraf kunna vi sluta till hvilket kraftigt bistånd det skulle kunna gifva oss söder ifrån, derest Ryssland gick till strids i Norden? Vidden af denna, möjligtvis nu förspillda handräckning, bestämmer också i ganska väsendtlig mån vidden af det för vår framtid mer eller mindre skadliga i vårt kabinetts beslut, att före händelsernas egen gång fatta fast ställning i neutralitetsförklaringen. Framgångarne i början af ett fälttåg lifva en armåes sjelfkänsla och uthållighet; en nationelt oberoende, kraftig styrelse-politik höjer nationalandan: månne neutralitetsiörklaringen väl egnade sig att höja vär? Kan man I betrakta den såsom en, för vår nationalitet ärorik, politisk bedrift? Utgör den icke snarare en politisk reträtt? Månne icke också vår fosterlandskänsla lidit ett djupare slag deraf, än vi ännu ens våga erkänna för 088 I sjelfva? Försigtigheten, för långt drisven, blifver fruktan. Från moralisk synpunkt måste neutralitets-förklaringen såväl i utlandet, som inom vårt eget land, alltid uppfattas såsom en följd af en för långt drifven försigtighet, lika sårande för vår nationella stolthet, som oförenlig med vår framtid? (Forts. följer.)