Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1856, sida 2

Hvad beträffar den andra stridiga punkten, staden Bolgrad nemligen, så synes denna fråga böra öfvervägas och afgöras på god tro. Saken förhåller sig neml. som följer. När kongressen skulle fastställa den nya gränsen, förklarade Ryssarne öppet, huru vigtigt det vore att icke skilja staden Bolgrad från de bulgariska kolonierna, hvilkas hufvudort den är. Denna utan omsvep framstälda administrativa betänklighet erkändes enhälligt af alla fullmäktige som riktig. Till följe häraf beslöts att draga gränslinien söder om Bolgrad, såsom det klart och tydligt föreskrifves i 20.de artikeln. Detta beslut fattades iugalunda med ledning af de kartor, som de ryska fullmäktige framlade för kongressen. Då de äro på ryska språket, så skulle de måhända icke varit tillräckligt begripliga för alla kongressfullmäktige. Man kom till detta beslut efter granskningen af en karta, som franska regeringen stält till kongressens förfogande. Det är nödigt att erinra om denna omständighet. Den bevisar, att om Kartorna voro oriktiga, felet icke låg hos de ryska fullmäktige. Dessutom hade dessas öppna språk undanröjt hvarje missförstånd. De hade förklarat, att staden Bolgrad, hvars besittning icke var likgiltig för Ryssland, utgör hufvudorten för de bulgariska kolonierna. Kongressen handlade billigt och vist, då den här vid lag lade Rysslands yttrade önskningar till grund för sitt beslut. Äfven gjorde detta beslut en ända på debatterna. Art. 20 redigerades i enlighet med detta beslut i sessionen d. 10 Mars. Rysslands fullmäktige ansågo sig dock böra förbehålla sig sitt hofs samtycke. Grefve Orloff gaf i sessionen d. 14 Mars tillkänna, att detta erhållits. yDet låter sig påsfå, att de fullmäktige vid detta vigtiga beslut voro fullkomligt ense och deras afsigt att lemna Ryssland i besittning af Bolgrad, hufvudorten i de bulgariska kolonierna, enhällig. Den första anledningen till tvist uppstod när ombuden ankommo till ort och ställe. De funno, att Bolgrad, hvilket på alla kartor var angifvet ligga på något afstånd från sjön Yalpuk, stötte intill norra ändan af nämda sjö. Det uppkom då en meningsskillnad emellan ombuden rörande fastställandet af den gränslinia de hade att utstaka. De ryska ombuden föreslogo att taga dallinien till gräns och lemna venstra stranden af sjön till Ryssland och den högra åt Moldau. Detta förslag ansågs icke för antagligt af de andra ombuden. Enligt deras åsigt skulle det Ryssland lemnade tillträde till venstra sjöstranden kunna ge anledning till den fruktan, att ryska regeringen skulle begagna tillfället för att på sjön bilda en slotilj. som någon gång i framtiden kunde bli ett hinder för den fria seglatsen på Donau. vvi kunna med skäl påstå, att denna supposition ej fann något stöd i lokalitetens beskaffenhet. Dessutom skulle, om man gått in på de ryska ombudens förslag, hvarje anledning till farhåga på förhand hafva undanröjts genom det uttryckliga vilkoret, att det blott skulle vara ryska myndigheterna medgifvet att hålla ett enda vaktskepp, som anvisades sin bestämda station. Ett sådant vilkor skulle säkerligen uteslutit äfven den ringaste farhåga för den fria Donauseglatsen. Ickedestomindre stötte de ryska ombudens förslag på afgjordt motstånd. Det franska ombudet uppträdde, för att försona de stridiga åsigterna, med en ny plan, enligt hvilken längs sjön skulle anläggas en chausste, som skulle tagas till gränslinie, hvarigenom staden Bolgrad blefve skiljd från Yalpuksjöns stränder, dock med det undantaget, att det skulle varda stadens innevånare medgifvit att för sina dagliga behof hafva kommunikation med sjöns stränder. Denna plan lemnade hela sjön i Moldaus, staden Bolgrad deremot, koloniernas hufvudort, i Rysslands besittning. Åt detta förslag, som förenade allas intressen, skänkte ryska kabinettet genast sitt bifall. De österrikiska, engelska och turkiska ombuden voro icke bemyndigade att antaga denna medelväg. Enligt deras åsigt borde gränslinien, i stället för att, såsom det varit kongressens afsigt och såsom 20 art. säger, dragas söder om Bolgrad, dragas söder om en ort, som heter Tobak. En beklagansvärd strid uppstod beträffande denna punkt. Några få ord äro tillräckliga för att belysa frågan genom alt ställa den i dess rätta dager. Orten Tobak är icke medelpunkten för de bulgariska koloniernas förvaltning. I många år har Bolgrad varit hufvudstad i dessa kolonier. Kyrka, skola, förvaltning, befolkning — allt är sammanträngdt i Bolgrad. Tobak motsvarar alltså, såsom alla ombuden kunnat öfvertyga sig om, icke i ringaste grad den högt uttalade afsigt, i hvilken Rysslands fullmäktige begärde och de andra makternas fullmäktige samtyckte till, att Bolgrad skulle förblifva i Rysslands besittning. Det är helt enkelt en förtroendefråga. Om gränsen droges söder om Tobak, då skulle det vara i motsägelse med fredstraktatens anda och bokstaf. Bolgrad söndrades från kolonierna, medan def blef öfverenskommet, att det skulle förbli förenad med dem. Med ett ord, fördraget af den 30 Mars komme icke att utföras i öfverensstämmelse met den tanke, som var förherrskande vid dess afslu.tande. Under dessa omständigheter ansåg sig kejsaren icke kunna taga något bättre parti än att vädja till de makters omdöme, hvilka undertecknat pariser-för draget. Ryska ambassadören vid franska hofvet öfver lemnade den 19 sistl. Sept. Frankrikes utrikesmini ster en officiel not, hvari upprepades den begäran att en kongress sammankallades, bestående af all: de kontraherande makternas representanter. Bifallande denna begäran har franska utrikes ministern, å sin styrelses vägnar, inbjndit de andr kabinetterna att gemensamt i sämja och endrägt af göra alla hittills oafgjorda punkter. Grefve Walewski frågade baron Brunnow, on ryska hofvet, då det deltog i denna öfverläggning hade beslutat sig för att rätta sig efter majoriteten beslut. vpå denna till St. Petersburg telegraferade fråga sände kejserliga kabinettet genast tillbaka ett ja kande svar? Dokumentet slutar med att uttrycka de lifliga önskan att Donaufurstendömena så snar