Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1856, sida 2

ma på 5 timmar för 4 riksdaler, vore oklokt. Ju mer man lägger jernvägar längs sloder och sjöar, desto mer gör man det omöjligt för dem att bära sig. Hvad penningekrisen beträffade, så skulle den väl, liksom alla andra sådana kriser, hafva en öfvergång. Om Sverge ville assimilera sig med det öfriga Europa, så måste hvarje ansträngning ske. Afven i denna stund trodde tal. det ej vore svårt att göra statslån. Hvad den gemensamma bangården beträffade, så måste hvar och en, som kände till svårigheten af flera bangårdars administration, gilla förslaget. Talaren erinrade om Berlin, der varor med stor kostnad transporteras från den ena bangården till den andra, och att man funnit sig nödsakad att genom en jernväg rundtomkring hela staden förbinda dem. I Paris på samma sätt. Det vore ingen möjlighet att på söder anlägga bangård; man måste stanna vid Liljeholmen, hvarifrån det vore svårt att frakta både folk och varor. Då endast ett par tränger om dagen komme att passera, skulle icke heller fartyg som passera södra slussen blifva särdeles länge uppehällna; — passagen skulle högst en halt timma om dagen stängas. — Dalkullorna och andra kunde gerna ligga qvar i Riddarholmskanalen; jernvägen skulle ej störa dem. Att vägen förde förbi vårt pantheon? vore ju beqvämt för främlingar. Talaren hade alltid varit för sträckningen norr om Mälaren; men blifvit öfvertygad af öfverste Ericsons skäl för den söder om nämnde sjö; sednare undersökningar hade dessutom visat att vägen genom Södermanland ej vore så svår, som man i början sunnit den vara. Hr Embring förordade Ericsonska förslaget. IIrr Wallenberg, Björck och Ekman replikerade ett och annat af hr Schwans yttranden, hvarefter motionen remitterades. Bondeståndet. Aftonplenum d. 6 December upptogs med remittering af motioner. Bland dessa förekom en af Johan Johansson från Nerike, riktad mot andra hufvudtitelns löneförhöjningar. I motiveringen framstälde motionären den äsigt, att man borde genom vägran af anslag framtvinga en genomgripande reform af embetsverken. Vidare en motion af Liss Lars Olsson om rättighet för kommunen att afgöra, om bränvinsutskänkningsställe skall få finnas inom densamma. Många understödde densamma. Peter Jönsson ansåg, att man kunde genom hög taxering undergräfva möjligheten för utskänkningsställets bestånd. Detta gaf Mengel anledning att erinra, hurusom det vore mycket bättre att, såsom Lars Olsson föreslagit, gå raka vägen till målet, än att söka åstadkomma hvad man ville genom en krumbugt. Många instämde med Mengel, och Lars Olsson erinrade att det icke ginge an att sätta taxeringen så hög, att den blefve ruinerande för krogidkaren, om taxeringsmännen icke skulle bryta mot sin ed. Tobias Lind hade väckt motion om indragning af anslaget till kongl. teatern, och detta förslag rönte nära enhälligt bifall inom ståndet. En af grefve Anckarsrärd väckt motion om skjutsningsskyldighetens lystande från jordbruket, och hvilken blifvit ståndet meddelad, blef af Mengel upptagen såsom hans egen. I aftonplenum den 8 December uppstod en liflig debatt med anledning af en grefve Anckarsvärds motion, hvilken blifvit bondeståndet meddelad. Den var, att statsutskottet måtte föreläggas äska upplysningar om användandet af de kreditiv-medel, som vid senaste riksdagen beviljades för neutralitetens upprätthållande, för att sedan inkomma till ständerna med en redogörelse härför, och föranledde Ola Månsson att förklara det statsutskottet redan gått i författning att af vederbörande infordra en sådan redogörelse. Med anledning häraf anförde Mengel, att han sedan sista plenum erfarit att det beslut statsutskottet fattat rörande infordrandet af räkenskaperna öfver det af ständerna beviljade kreditivet i och för krigsrustningarne, i vissa fall skilde sig från hvad grefve Anckarsvärd i sin motion framställt. Talaren ansåg ock denna motion vara af särdeles vigt, enär en närmare granskning af alla räkenskaperna rörande krigsrustnings-kreditivet skulle ådagalägga att det i vissa fall tämmeligen illa blifvit användt. Han ville till stöd för nämnde påstående nu blott anföra ett faktum, hvarom han af tillgängliga handlingar, som förvaras hos förvaltningen af sjöärendena, vunnit upplysning. I Mars och April månader 1854 hade handelshuset Palander Comp. i Carlskrona genom upprättade kontrakter förbundit sig att till flottans station i Carlskrona, inom derpå följande Maj månads utgång, leverera tillsammans 810 skepp. hampa till pris ifrån 72 rdr till 76 rdr bko pr skepp. Fastän i berörde kontrakter uttryckligen stadgats böter och ersättning i händelse leveranserna icke fullgjordes, uraktlät Palander Comp. att leverera hampan. I stället ingick nämnde handelshus till K. M:t med underd. ansökan om befrielse från fullgörandet af kontrakterna, hvilken anhållan ock af K. M:t obetingadt bifölls den 24 Augusti — på samma gång stations-befälhafvaren i Carlskrona anbefaldes att skyndsamt gå i författning om den erforderliga hampans anskaffande. Sju dagar efter det nämnde kongl. resolution i Stockholm blifvit beslutad, uppgjordes i Carlskrona kontrakt med ett annat handelshus derstädes om leverans dels af 100 skepp. hampa till 118 rdr pr skepp. och dels af 500 skepp. å 120 rdr allt bko pr skepp. — På denna affär gjorde statsverket en förlust af omkring 30,000 rdr bko. Största beloppet för liqviderandet af berörde hampuppköp togs af krigsrustnings-kreditivet. — Af detta förhållande, som konstitutions-utskottet väl icke kunde undgå anmärka, drog talaren den slutsatsen, att hvad grefve Anckarsvärd yrkat i sin motion var väl befogadt. Talaren slöt med tillkännagifvandet, att han såsom sin egen ville upptaga grefvens motion. Utrikes Nyheter. PUDCHOTUN Gw. 1117011t