Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1856, sida 2

Riksdagen. Debatten om Jernvåähsanlägyningarne. Borgareståndet. (Forts. fr. föreg. n:o.) Hr Lallerstedt förklarade sig icke vara nog förmäten att nu i enskiltheter bedöma öfverste Ericsons storartade jernvägsförslag. Det storartade i företaget fägnade honom och han hyste inga farhågor för verkställbarheten, ty hr Ericson hade visat, att hvad han föreslår, det verkställer han. Talaren hade intet skäl att sönderrifva förslaget, och ville vänta till dess statsutskottet yttrat sig. Ilan ville dock upptaga några vådliga satser, som motståndarne till hr Ericsons förslag låtit undfalla sig. Inom borgareståndet hade man alltid yrkat på system. Nu, när det är fråga om kanske den vigtigaste af alla frågor, är man icke så angelägen derom. Om Sverge hittills saknat jernvägar, så egde det dock fördelen att kunna bygga dem efter ett gemensamt system, och detta vore en stor fördel. I borgareståndet hade man klagat öfver byråkratiens Inflytande: nu visar man sig särdeles öm om de byråkratiska formerna. Talaren ansåg för en lycka att jernvägsförslaget i sista hand uppgjorts af en man, med så stort anseende, att han, i den mån som skett, kunnat bringa de enskilta intressena till tystnad. — I borgareståndet hade man alltid fört framtidens talan, nu ville man inskränka sig till närvarande tiden. Jemförelsen mellan den enskilte mannen och staten vore oriktig; den enskilte borde inskränka sina beräkningar inom en kortare tidrymd, men staten borde tvärtom sträcka sina till en aflägsen framtid. Den enskilte dör, men staten dör icke. — I borgareståndet hade man ofta talat om huru fördelaktigt det skulle vara om regeringens organer inom representationen kunde försvara sina förslag; nu hyser man fruktan för hr Ericsons närvaro i statsutskottet. Talaren ansåg häruti ligga en säker borgen att frågan blir i utskottet fullständigt utredd, ty hr Ericson hade utan tvifvel endast anfört en del af de många skäl, som bestämt hans förslag, de öfriga komme statsutskottet, vid behandlingen af de särskilta jernvägssträckningarne, att få höra. Slutligen instämde talaren med hr Murn deruti, att jernvägarne i Sverge skulle komma att bära sig och anförde huruledes i Frankrike alla jernvägar lemna full ränta å anläggningskostnaden; jernvägsaktier noteras der, oaktadt penningekriser, ända till 2 a 300 procent. Hr Schenström hoppades att man en gång skulle erkänna, att vi ej varit på den punkt vi äro, om ej den så mycket omordade olyckliga Köping-Hultjernvägen varit till. Hr Brinck instämde med hr Lallerstedt. Talaren kände öfverste Ericson och vore han förvissad, att han ej utkastar en plan, som han ej kan genomföra. Talaren ville hvarken förorda sträckningen norr eller söder om Mälaren, utan lemna detta till statsutskottets utredning. Tal. beklagade Köping-Hultbolaget och de svenska direktörerna, hvilka ej rådde för hvad som timat i England; men trodde att det blott skulle leda till trasscl, att sammanblanda ett enskilt bolags och statens affärer, i hvilken åsigt flera röster instämde. Hr Bodebdt hade ingenting emot att berömma öfverste Ericson, men varnade mot det förslag han framstält, enär det ginge på 100-tals millioner. Hr Schwan lyckönskade regeringen till sin Jernvägsproposition och hoppades att den skulle fortgå på samma bana, som den nu beträdt, genom att framlägga en vidtomfattande plan, med åsidosättande af fruktan att stöta de enskilta iutressena. Öfverste Erieson hade framstält sitt förslag, emedan han ansett sig, på grund af sin erfarenhet, skyldig att framlägga sina tankar i ämnet. Hans erfarenhet och mångsidighet uppväga också jernvägskomitöns. Talaren var glad att höra, det man nu erkände att Stockholm vore en i strategiskt afseende vigtig punkt; så, sade han, ljöd ej skällan vid förra riksdagen; då låg Sverges försvar i Malmö och Göteborg. — Till någon ömhet för Köping-Hult-bolaget fann talaren inga skäl; rättvisans sena timma skulle väl en gång slå också för detta bolag, hvars ruin vore känd, men som, i motsats till det handlingssätt en hederlig karl iakttager, ändock sökte hålla sig uppe. — Attlägga jernväg till Westerås, dit man med ångbåt kan kom