Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1856, sida 1

plym af påfägelsfjedrar; öfver hang venstra axel hängde ett jagtkoger, och i handen höll han en båge. Efter konungen kommo prinsarne af hans familj, med en mindre hög hufvudklädning; derpå hoffolket och höfdingarne för den berömda stammen Liquidambar, inalles tjugufem vildar, hvilka voro fruktansvärdt tatucrade på sina röda kroppar, och hvilkas tänder hade denna bländande hvithet, som man ser hos alla köttätande racer i deras naturtillständ. Grefven af Elbonza sam manknäppte sina händer, lutade hufvudet ät ena sidan och visade ett gladt ansigte, för att göra vildarne mildt stämde. Lilia stirrade nyfiken på dem och erfor ingen saknad af Havanas thron. Kiou-Taval gjorde tecken till de tvenne fremlingarne att de skulle stanna, och för att imponera på dem, antog han en stolt ställning och stödde sig med högra hsnden på sitt pilkoger. Lilias skönhet tycktes göra ett starkt intryck på konungen; med ett ansigtsspel och en åtbörd, som varit värdig en balettmästare, frågade han henne, om flera skeppsbrutna funnos på stranden. Lilia fattade genast hvad han menade och svarade med beundransvärd raskhet. Konungen vände sig till sitt hoffolk och förklarade för dem sin tillfredsställelse öfver Lilias skönhet och hennes fintliga mimik. Hans thronföljare mumlade några ord, hvilka utan tvifvel skulle betyda: — Då icke flera skeppsbrutna finnas på stranden, är det bäst att vi vända om igen. Konungen log godmodigt, höjde sin båge liksom en spira och visade med ändan af densamma emot skogen. Grefven af Elbonza och hans sondotter omringades af höfdingarne och satte sig i marsch, för att gå sitt hemlighetsfulla öde till mötes.