Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1856, sida 1

Ilavanesiskan Lilia. Berättelse af Mery. (Forts. fr. föreg. N:r.) — Kära barn, sade grefven af Elbonza, hvars knän darrade under honom, vi hafva icke en fjerdedels timma att lefva på. Före middagen äro vi uppätna, jag känner dem nu mycket väl, det är rödskinn . . O, de galna fruntimmerna! hon hade i detta ögonblick kunnat vara gift med guvernören af ... — Tyst, svärfar, afbröt honom Lilia häftigt, jag vill hellre genast se er blifva uppäten, än ånyo höra er upprepa denna fras. . — 0, min kära dotter, denna fras är min enda tröst i min olycka. — Nå väll! så tänk den, men uttala den icke. — Ja, mitt barn, men om man iust nu i åsyn af desse rödskinn föresloge er att på ögonblicket gifta er med guv ... — Ni fortfar ännu! — Det är inte samma fras, Lilia, märk det väl. — Det är ständigt densamma, ty den utledsnar mig liksom den andra . . .; men då ni ändtligen vill veta det, så säger jag äfven i detta ögonblick nej. — I åsyn af desse rödskinn? — Färgen gör ingenting till saken. Är ni nöjd nu? Endast ett mycket kort afstånd skiljde dem i detta ögonblick ifrån den vilda stam, som bebodde denna skog. Det var en då för tiden mycket berömd stam, som sedermera blifvit civiliserad. Konungen hette Kiou-Taval; han bär en mycket hög