vid kritiska tider, icke behöft äga något sändevårt sändebud i bud i Konstantinopel; då Petersburg, just under sjelfva brytningsperioden, vid tiden för vår neutralitetsförklarings afgifvande, befann sig frånvarande från sin post, på lustresor i Italien; då ministerplatsen i Köpenhamn kunnat stå obesatt under en tid, då om någonsin en svensk mister der bordt vara af största vigt. Lägger man härtill, att ministerplatsen i Paris under samma kritiska tid bekläddes af en försvagad, alltför språksam gubbe, så måste man erkänna, att Regeringen på det mest eklatanta vis lagt i dagen obehötligheten af sändebud i utlandet, särdeles som dertill komnier, att den funnit speciella boskickningar af nöden, då något rätt kinkigt varit å bane, sem antagligen icke kunnat anförtros åt de ordinarie beskickningarne. Allt talar ock derför, att de flesta af dessa beskickningar kunna utan skada för landet indragas. De sändebud, som begagnas, äro, med få undantag, icke så qvalificerade, att de kunna tjena landet till något gagn, och skola de blott represontera yoet, böra de ock honoreras af civillistan. En helt annan sak vore dock, om dessa herrar vore män med vetenskaplig bildning och intresse, som kunde ifrån det land, der de äro anställda, hemsända underrättelser om hvad som tilldrager sig, icke blott på det politiska Området (vi mena härmed icke hofsqvaller, hvilket kan ombesörjas af andra agenter) utan ock i vetenskapligt och litterärt afseende. Då skulle landet kunna af dem hafva något gagn, men nu hör man aldrig till några sådana underrättelser litet som om ndåyon annan verksamhet, hvadan det torde kunna antagas, att våra misterplatser intet annat äro än sinckurer i detta ords fullaste mening. Då dessa angenäma sinekurer utan undantag öfverlåtas åt medlemmarno af vår bördsadel, hvilka, om det gäller, väl må få något betala för äran och nöjet af sina poster, kunna vi ej finna något skäl för Rikets ständer, att höja de nuvarande anslagen till våra utländska sändebud, utan tvärtom att å denna stat kräfva allvarliga inskränkningar. Så kunna vi ej fatta hvarföre Sverge behöfver en envoyte hofvet i Haag mera ester än före de intimare förbindelser, hvari vårt hof inträdt till nämnde hof, genom kronprinsens förmälning. Fastmer vill synas för oss enfaldige oinvigde, att vi nu mycket mindre än förr hafva att befara några sädane förvecklingar till Holländska hofvet, som skulle kräfva den svårare och mera storartade verksamhet, som förutsättes af en envoyt extraordinaire och ministre plenipotentiaire. Upprättandet af denna envoy-beställning, hvilket, såvidt vi känna, företogs utan att Rikets Ständer deröfver i minsta mån hördes, kan således icke betraktas annorlunda än såsom en artighet hofven emellan, men då har ej heller svenska statsverket något att dermed beställa. Då våra angelägenheter i Förenta Staterna, med hvilka vi stå i så mångfaldig beröring, dit bland annat tusental af Sverges söner de sednare åren utslyttat, icke tarfva envoyter, så inse vi sannerligen intet skäl att dessa skola behöfvas i andra länder, om icke det, såsom sagdt är, vore för hof-lyxens skull. Vi hoppas att Rikets Ständer måtte taga detta ärende i det allvarliga öfvervägande, som höjves män, hvilka representera ett ännu i grunden slärdlöst folk. ENL 5 SNR AEA BS EEE BEE ER NTE CT ARE — från detta håll, lika