chefen i hcklesiastik-departementet IIr Th. Munck af Rosenschöld erhållit afsked från denna sin befattning, till hvilken efter honom blifvit utnämnd Expeditions-sckreteraren i samma departement hr G. A. Brandel. Onsdagen i förra veckan hölls en festmiddag å Hotel Fenix, anställd af ett större antal medlemmar af Ridd. och Adeln, tillhörande dess i politiskt afseende s. k. högra sida, och för tillfället utgörande omkr. 160 personer. Vid middagen hölles några ganska karakteristiska tal, till hvilka det torde vara skäl att återkomma, då det hela innebar en demonstration, hvilken icke bör passera obemärkt. K. General-poststyrelsen har till Postexpeditör vid nya Pos expeditionen i Funäsdalen förordnat Tullinspektoren dersiädes C. G. Enggren. elegrafdepescker. HAMBURG den 15 Dee. kl. 3,10. Presidenten Pierces tal är hållet i fredlig och moderat ton, hvad bet ilfar Nordamerikanska unionens förhållande tillaträmmande matter: misshällighoaterna med EngJand äro bilagde, och amerikanska fartyg erligga sundstullen under protest till Juni 1857. — —— —— ———— .—.s—— Uti den i Stockholm utkommande Illustrerad Familje Journal läses följande vackra poem, hvilket vi taga oss friheten att återgisva, både för poemets och dess föremåls skull: Till Marcus Larssor straxt efter hans korta vistande i Stockholm i November 1856. Drog du åter mot Södern, du skogarnes s8on? Var din hemkomst till trosasta vänner ett lån? Kunde sjöar och fjäll kring det land, som dig bar, Icke hålla den frejdade konsinären qvar? Dock — vi fråga förgäfves; du hör oss ju ej, Der du ilar på fradgande bölja; — o nj! Och hon förer dig dit, genom dag, genom natt, Der de skyddande genier vinka så gladt. O, hur svensk stod ej du, med din pensel i hand, I det milda, det solglänsta främmande land! Varmt du dyrkade konsten, i lagrarnes skyed, Men du mindes dock lifligt din fädernebygd Och du målade scener af nordländsk natur Med hvitskummiga forsar och grönskande fur. Rik på skatter af konst du dig åter begaf Hem till Skandiska Halfön i brusande haf; Och der såg mången landsman, så stolt och så glad, Dina väldiga taflors hänförande rad Och man gladde sig åt, när man tryckte din haud, Hur du häfdat ditt rykte och frejdat ditt land. Och du sade: — hur gerna vi hörde derpå — Att bland länder är Sverge det bästa ända, Att väl skyndar du åter till konsternas hem, Men du mins dina skogar och längtar till dem, Ty du skattar ju högt, som en Nordlandets son, Både klippornas höjder och forsarnes dån. — Ack, på tankarnas luftban vi möta dig ju, Ty om Sverge vi alla ju tänka som du. Sverge! ett bland de heliga sagornas land. Full af vikingaminnen på slätt och vid strand! Sköna land, med de herrliga sjöarne blå 4 Och din dunkelblå himmel med norrsken uppå, Och din grönskande barrskog, så högt emot sky, Som ej vet af förändring, fast stormarne gny, Der den smärta förföriska Skogsiungfrun går Med en krans at Linnea kring fladdrande hår, Och står lyssnande böjd öfver stupande häll, Medan Elfkungen spelar i skymmande qväll — O, du land, som med ljuf, fastän mild romantik Breder ut dina taflor kring sund och kring vik! Du är torftigt och kallt, men du är dock så kärt För de barn, som med stränghet du fostrat och närt. Du blef trampadt och blodadt — men lyfter ändå Emot himlen din hjessa med iskronan på Och är skönt med din eviga midsommarsol, Fastän ställdt utmed snökungens herrskarestol. Ädla Svea! o du, som från klippa och strand Räcker väldige Nore din trofasta hand, Gif oss än i årtusenden moderligt skygd, Gif oss frihet och bröd, gif oss ära och dygd. Och som hittins du fostre. i seklernas tal. Am mmm