Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1856, sida 1

son, att hr R. misstagit sig om sjukdomen, användes hans journal, i hvilken ett groft misstag rörande samma patient blifvit bevisadt, till bevis derför, att man ej kunde bestrida den vetenskapliga giltigheten af hr R:s omdöme. Då det säges, att äfven om sjukdomen från början varit barnsängsfeber, så hade dock den Spanska flugan icke skadat, behagar Kongl. Kollegium blott glömma hvilken skada måst väållas deraf, att rätta medel icke blifvit använda, att icke tala om den smärta, som onödigtvis blifvit den arma patienten vållad. Vidare är Kongl. Kollegium angelägen om att framhålla, det barnsängsfebern, eller den s. k. förändringen i hustru Samuelssons sjukdom, inträdt först på eftermiddagen d. 6 April, naturligtvis för att öfverskyla hr Retzii okunnighet eller vårdslöshet, då han middagstiden samma dag sökte bota Neuralgie med att pålägga patienten nya plågor, genom att ordinera ny spansk fluga, med morphin i såret derefter. Men äfven om sebern först då skulle inträdt, qvarstår det icke mindre graverande, att läkaren icke observerade sjukdomen påföljande dag, utan med hårdhet befallte hennes bortförande från sjukhuset. Hela denna handling vittnar om en förening af okunnighet och råhet, utaf så upprörande beskaffenhet, att det blir för Sundhets-kollegii ledamöter en outplånlig skam, att hafva sökt rentvå densamma. Och icke mindre skamligt är det, att Direktionen öfver barmhertighets-anstalten Pro Patria icke ögonblickligen afskedar en öfverläkare, om hvilken sådana handlingar uppdagats. Direktionen ådrager sig sjelf derigenom den rättvisa misstanken, att vid sitt barmhertighets-uppdrag hysa allting annat än mensklighet och medkänsla för de lidande. Som likväl något offer skulle göras åt den indignerade allmänna rättskänslan, har Kongl. Kollegium ej tvekat att förklara det förestånderskorna, barnmorskorna Döhlän och Engholm ej noggrannt uppfyllt sina åligganden, hvadan ock Rådhusrätten anmält dem hos Sundhets-kollegium, för den åtgärd, hvartill föreskrifterna rörande barnmorskor kunna föranleda. — Någon vidare laga påföljd ansågs ej böra drabba dem. — Det är alldeles i sin ordning att dessa menniskor, hvilkas vårdslösbet varit lika stor som deras hjertlöshet, skiljas ifrån en befattning, som mer än hvarje annan fordrar ömsinthet och vaksamhet; men hvad har man kunnat begära af förestånderskan, då öfverläkaren varit en sådan som hr prof. Retzius? Det är honom ansvaret drabbar icke blott för egna, utan ock för de underlydandes synder, då dessa varit af den grofva beskaffenhet, att öfverläkaren, om han haft något nit i sitt kall, alldrig kunnat undgå att anmärka dem. Vi beklaga, att man här icke kunnat enfälla en jurydom i st. f. en dom efter lag ns bokstaf. I så fall hade hr Prof. Retzius icke så lätt undgått ansvaret för det brottsliga sätt, hvarpå han uppfyllt sin ansvarsfulla befattning. Den jnry, som nu fällt bäde professorn och hans rentvagningsmän i Kongl. Sundhets-kollegium, äger blott en moralisk betydelse, men datta är något, som den ej behöfver fråga efter, hvilken i det fallet icke synes hafva mycket att förlora.