Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1856, sida 1

— Det är ju mycket naturligt, ty med hvarje steg sramåt störtar jag djupare ned i den afgrund, ni beredt åt mig, och så vill ni ändå icke tillåta att jag beklagar mig! Hör, var nu uppriktig! Om man nu I komme och erbjödo er ett godt fartyg och god vind till Ilavana, så tror jag, att ni skulle emottaga guvernörens hand? — Nej, min käre svärfar, jag skulle nu mera än ö nägonsin afslå densamma. IIvad säger ni! Betänker ni väl, att ni i hvilket ögonblick som helst löper fara att blifva slukad af en tiger eller förtärd af en menniskoåätare? — Ja mycket väl; men man slukas bort i ett ögonblick, deremot är man hela sitt lif gift med en guvernör! — Men hvad är det för en vurm ni har att vilja vara enka? — Jag är min mans, er sons, minne trogen, och om hans skugga hör er, måste den vredgas öfver ert uppförande, som är en spansk adelsman ovärdigt. Gresfven, som just ärnade svara, hejdade sig plötsligt och lyssnade till ett buller, som tycktes komma inifrån skogen. — Hör ni icke något? — Jo, jag hör ett förvirradt sor! af röster. Det är karlröster. — Om det är menniskor, sl äro vi förlorade; jag hoppas, att det är tigrar. — Tigrar pläga icke gå tillsammans i skogarna; jag hör tydligt, att de samtala. Nu börjarjag redan se dem. — Tyst! sade svärfadern darrande, skyndom oss att söka ett gömställe ... O min Gud! hvarför ville ni inte gifta er med guvernören ? — Det der är ert eviga omqäde, käre svärfar.