Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1856, sida 1

misskunda Dig öfver oss, och eftersom Du räddat oss på hafvet, så rädda oss nu också på landet! Menniskan är verkligen en besynndrlig varelse! hon gör dumheter hela sitt lif igenom, och när hon då befinner sig i en farlig belägenhet. begär hon att himlen skall hjelpa henne. Det är en besynnerlig begäran, men stundom krönes den med framgång. fattade sin svärfaders arm, liksom det endast råga om en promenad i Prado, och sade till honom : — leke sannt, detta är ett förtjusande ställe? det påminner mig om den vackra dalen vid rlas Ginestas? . — Cvonblicket är väl valdt att anställa jemförelser! sade svärfadern. Vet ni hvad, mitt kära barn, mig påminner det om Robinsons ö, och denna likhet kommer mig att bäfva. — IIvarför skail ni bälfva, bäste ärfar? kan man icke lefva här lika så bra som annorstädes ? Klimatet är ypperligt, man inandas en herrlig luft under dessa träd, och här finnes allt hvad man behöfver till lifvats uppehälle : klart källvatten, saftiga frukter, hvad kan man begära mer? — Allt möjligt, min dotter! När man, som jag, är van att bo på ett plantage, midt ibland lyx och öfverflöd, kan man icke hälla till ;odo med att bo i en skog, som är Orangutang. — Min bäste svärfar de Lilia, ni är en af de der menniskorna, som alitid beklaga sig och aldrig äro nöjda med sin Jott. — Jag finner det verkligen mycket roligt, att ni, min fru, befattar er med att göra mig förebräclser, ni, hvars envishet är skulden till alla mina olyckor. : Ni är sjelf envis, käre svärfar, ty ni finner nöje i att beständigt säga ett och detsamma.