Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1856, sida 2

I l lade äldre personer, hvilka alla voro tecknade med nödens och bekymrens bleka prägel. Jag blef snart underrättad om, att dessa usla varelser voro församlingens fattighjon, som skulle genom offentlig auktion försäljas eller bortarrenderas på ett års tid. Jag beslöt derföre att öfvervara förrättningen och vill här till menniskovännens behjertande troget framställa huru saken aflopp. Kring ett större bord i sjelfva krogstugan sutto åtta välmående bönder, utgörande Socken-nämnden. Ordföranden, en ung grötmyndig bonde, slog klubban i bordet med tillkännagifvande att auktionen tog sin början, och befallte i följd deraf att enkan Sissa Olsson skulle inkallas. Nu framträdde en sjuttiårig skrynklig gumma med stapplande steg och ställde sig fram vid bordsändan. Hon utropas för 50 Riksdalerk, yttrade ordföranden. Hon kostade 60 i fjor; men i år hafva vi bättre tider och således är detta ganska bra betaldt, hvarför jag hoppas att hon ännu nedgår till mera. — ÅKan jag inte få bli hos min son ännu ett år? — bad gumman med darrande röst. I detsamma framträdde en afskedad soldat, som till alla delar såg ut att vara ett fattighjon sjelf. Ilan vände på bussen några hvarf, hvarefter han tog till ordet: Jag är, som ni vet, bra fattig sjelf, men skulle gerna vilja ha min mor, om ni vill betala som i fjor; ty under kan jag inte gå, såvida hustru och barn inte skola svälta ihjäl — Håll munnen, din trasvarg! afbröt ordföranden; Gumman är icke sämre än hon kan spinna och göra skäl för födan om hon annars gitter. — Det var ej många af spekulanterna, som ville lita på denna försäkran, hvarför soldaten efter åtskilliga prutningar fick behålla sin moder med fem Riksdalers afdrag. Nu framkallades en liten sjuårig flicka, som var ganska snyggt klädd och i öfrigt begåfvad med ett täckt rödblommigt ansigte, hvarvid ordföranden gjorde följande anmärkning, den han egentligen rigtade mot en medelålders hustru, som höll den lilla flickan vid handen: Här ser man följden af att betala för mycket för de fattige: flickan är ju så utstyrd som ett bondbarn, fast hon endast är en rackar-unge. — Ått hon är hel och ren skäms jag inte för, svarade hustrun. Flickan är god och snäll, och jag skulle gerna vilja ha henne ännu ett år, fastän Gud skall veta att jag dagligen förlorar — Vi få se, sade ordföranden och ropade ut henne för 30 Riksdaler. Nu uppstod en rörande scen. För hvarje riksdaler, som afslogs, tryckte flickan hustruns hand, tiggde och bad att hon skulle ropa in henne. Hustrun grät och följde efter så långt hon kunde; men slutligen måste hon gifva vika för en annan, som slog af ända till 10 Rdr, emedan han behöfde barnflicka och således förtjenade på saken. Den tredje i ordningen var en krympling, som såg mera ut till att vara ett lik än en lefvande varelse. Han stultade fram på sina kryckor och yttrade med en sönderslitande röst: IIvar i Jesu namn J viljen göra af mig för nästa år är mig likgiltigt; men jag vill för ingen del vara hos Pehr Larsson, som både svälter och misshandlar mig. — Det är intet mer än rätt, genmälte ordföranden, då du icke vill göra godt; ty fastän du är ofärdig i hälften af kroppen, kunde du ändå göra skäl för födan, din latoxe. — Han blef utan vidare invändning försåld, och det just till samme man, från hvilken han bad om förskoning. Sålunda fortgick auktionen tills man försålt några och tjugo personer. Till hvarje individ hade ordföranden någon koqvick moralkaka, som lifligt senterades af ledamöterne. Sedan förrättningen var slut, togo gubbarne sig ett glas eller två i glädjen deröfver att de fått så billigt pris; men de fattiga aflägsnade sig, förbittrade och hopplösa; ty det faller af sig sjelf, att de icke hade mycket godt att vänta, då man besinnar, att de flesta gjort sina inrop i tanka att förtjena på saken. Vore det nu så lyckligt, att denna auktion med sina detaljer kunde räknas till undantagen, så skulle jag icke nämnt ett ord derom. Så är likväl icke förhållandet, ty jag har sjelf varit med på öfver tjugo sådana auktioner, der det med få undantag har tillgått på samma sätt. Jag har äfven skäl till den förmodan, att fattigförsörjningen inom flera delar af landet är ställd på en dylik fot. På andra ställen har man fattighus, och detta är i min tanka ändå värre. Lätom oss kasta en blick inom en dvlik boning.