Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1856, sida 1

— —— —ö—ö en vinafläkt rörde sig. Hafvet, som syntes lugnt och dödt, skakades vissa mellanstunder, liksom en krater öppnat sig i dess djup. Kaptenen bleknade och åkallade alla helgon i almanackan: matroserna svuro icke; styrmannen gjorde det ena korstecknet efter det andra; passagerarne instängde sig i sina hyttor, för att icke se stormeu, liksom strutsarne, hvilka dölja sina hufvuden under vingarne, för att icke se jägaren, Lilia, som ännu alltjemt var fördiupad i sina minnens paradis, hade satt sig på en hög sammanrulladt tågverke vid foten af stormasten. Hela familjen Elbonza vandrade omkring på däcket, liksom elyseiska skuggor vid stränderna af Styx. I detta ögonblick kom en officer, som tjenstgjorde hos guvernören, ombord ooh begärde att få tala med grefvinnan af Elbonza. Grefven darrade af glädje och förde gesandten till sin sondotter, i det han nog anade, hvarför han kom. Orkanen började rasa; regndroppar, stora som spanska piastrar, nedföllo i hafvet; molnen splittrades, förfärliga ljungeldar uppklarade mörkret, och en dof åska rullade öfver hafvet, liksom uvertyren till det skådespel, som nu skulle begynna. — Vi äro förlorade! ljöd detifrån matroserne, och kaptenen tycktes vara af samma tanke. — Min nådiga fru, sade officeren till Lilia, Hans Exc., Guvernören i Havana, har befallt min ringa person att föra er i land uti en försvarlig slup för att rädda er ifrån de faror, som orkanen oundgängligt medförer. — O, den förträfflige guverbören ! ropade svärfadern strålande af glädje. Skynda dig, kära Lilia! stig upp och låt oss ila bort för att tacka den för