Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1856, sida 1

Ilavanesiskan ILilia. Berättelse af Mery. (Forts. fr. föreg. N:r.) Lilia tog sina juvelskrin och sina välluktande relikaskar med sig och gick ned till hamnen, der fartyget, som skulle bortföra de landsförviste, redan låg med lättadt ankare, hissade segel och styrmannen vid rodret. Horisonten, som var betäckt med kopparröda skyar, häntydde just icke på, att matroserna skulle få en en lugn natt. Det var just den årstiden, då orkanerna rasa emellan Antillerna, dessa stormar, hvilka upprycka skogar med rötterna, slunga fartygen in i savannerna samt vände upp och ned på occanen! — Inom en timme få vi oss en ordentlig orkan på halsen, sade kaptenen till svärfadern, som just gick uppför fallrepstrappan med grefvinnan af Elbonza. — Men för tusan! hvarför går ni då under segel? frågade svärfadern, i det han stannade på sista steget. — Det är guvernörens bestämda befallning, sade kaptenen med en militärisk helsning. — Jag önskar guvernören vore fan i våld, svarade svärfadern. Lilia höll sina relikaskar mellan båda händerna och stirrade leende ut i horisonten, utan att höra hvarken på svärfadern eller på kaptenen. Orkanen närmade sig; skyarnes kopparröda färg hade förvandlat sig till blygrå; en kädaktig lukt hvilade öfver hafvet obh besvärade andedrägten; icke