Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1856, sida 1

Ilavanesiskan Lilia. Berättelse af Mery. (Forts. fr. föreg. N:r.) Denna oöfvervinnerliga motståndskraft hemtade Lilia dagligen ur de små doftande förråden, hvilka påminte henne om dender lyckliga dagen. Då hafvet glänste, då Magnoliernas snö nedsväfvade på det sammetsmjuka gräset, satte sig den unga enkan på den gröna gräsmattan, och den vällukt hon inandades, erinrade henne om hennes förlorade lycka samt återkallade i hennes minne hennes kärleks paradis. Hvad det likväl ligger för en hemlighetsull makt i blommornas doft! Lilia bar således så att säga med sig sin döda lycka, och den lefde upp för henne på nytt, då hon inandades blomdoftan i las Ginertas. Då hennes ihärdige svärfader, som efter hvarje nederlag ånyo började striden, för henne framstälde ett nytt anbud, öppnade den unga enkan sitt doftande skrin, och i samma ögonblick afskydde hon sin friare, utan att känna honom; ty hon hade då öra endast för de ljufva ord, hennes man tillhviskat henne i den skuggrika dalen och i det berusande blomsterdoftet. De talrike friare, hvilka således efterhand fingo korgen, voro emellertid icke farlige för Lilia, som beskyddades emot deras förbittring af sin mäktiga familj; men guvernören i Havana var en man, som icke ville tåla en sådan förnärmelse, utan att häm