Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1856, sida 3

(nsändt.) Ett slående. om man så vill sorgligt, bevis på den allt mer tilltagande prestbristen, oaktadt man någon gång får höra den naiva bekännelsen, att man är tvungen ordinera snart sagdt hvilken och hur qvalificerad person som helst, blott för att tjensten skall kunna hållas uppe (uppehållelsen blir naturligtvis derefter) lemnar det nuvarande tillståndet inom Skara Stift. Ända ifrån sommarens början till närvarande stund har en sjuklig Pastor, som sjelf ej kunnat predika, fått vara utan medhjelpare, och törsamlingen, fastän aflönande 2:ne prester, och egande 2:ne kyrkor, icke erhållit gudstjenst, mer än i den ena. Då ock helt nyss en pastor dog, förordnades komministern till vice pastor, men ingen ny prest ditkom, hvadan således äfven denna församling, tills vidare åtminstone, får åtnöja sig med gudstjenst i blott en kyrka. I en tid då man säger, att en lefvande Christendom mer och mer börjat förspörjas, och då de, åt hvilka Stifts-styrelsen är anförtrodd, utan tvifvel göra sitt bästa, det vill säga: så godt de förstå och förmå, är det betecknande nog, att så få inträda på den presterliga banan. Säkerligen ligger orsaken härtill djupare, än man förmodat, och undanrödjes ej endast genom ökade löner och hastigare befordran. Är ynglingen mägtig af reflexion, så märker han nog, att äfven på det ecelesiastika området icke allt är guld, som glimmar, att de, som skulle föregå med vishet. rättskänsla och urskiljning, icke så sällan väl mycket skatta till den menskliga svagheten och någon gång till och med kasta både vishet, rättskänsla och urskiljning öfver bord. Hvad begrepp skall den reflekterande ynglingen göra sig om ett kall, som man, så att säga, i ett nu är färdig att antaga, om ett pastorat eller en biskopsstol blott kan erhållas, utan afseende på om man känner sig af den inre rösten manad, eller blott af det materiella intresset styrd. Det är nemligen ingen hemlighet, att mer än en lektor krusat för att blifva prest, men då prabende pastoratet stått för dörren, icke krusat för att öppna densamma. Det är en känd sak, att mer än en biskop, som förut kanske icke tänkt på något mindre än att antaga sacros ordines, när stolen bjudit in till hvila icke kunnat motstå frestelsen, att makligt kasta sig ner. Är då en biskopsstol blott en hvilostol, och ett praebende-pastorat blott en lönefylnad? Det är omöjligt, så vida annars det skall vara något med hela institutionen. Mätte derföre de, som magtena hafva, akta uppå tidens tecken, och blifva, hvad de böra vara, redskap i Försynens band för den stridande församlingens friskhet och lif på jorden!