Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1856, sida 1

års ålder. Längst bort stod en yngling af vackert och kraftfullt utseende. Vid ett tecken af den unge husfadern — mannen, som blott hade ett öga — slutade alla sin bön. Gubben vaklade bort och satte sig i ett hörn af spiseln; de andre vände sig till mig och bådo mig stanna qvar, ty regnet föll ännu i väldiga strömmar. Det dröjde icke länge, innan jag befann mig på förtrolig fot med hyddans samtlige innevånare och språkade med dem såsom en gammal bekant. Jag delade deras middagsmåltid, bröt vid deras bord det närande rågbrödet och drack med dem gästvänskapens kaffe. Och som jag för tillfället ej hade något vigtigare för händer än att åhöra de intressanta och rörande händelser, som husbonden och matmodren skildrade ur sin lefnad, stannade jag der öfver natten och lemnade dem ej förr än följande morgon. Den berättelse, som jag nu meddelat dig, min läsare, hörde jag denna afton i den enstaka gården, som icke längre utgjorde tvenne lorkojor, utan ett väl bebygdt hemman med fyra kor och två hästar. Johan Braems och hans förträffliga hustru Trina arbeta så som de lofvat hvarandra. Gud har välsignat deras kärlek: tvenne barn leka omkring dem och aftorka hva je dvall under smekningar svetten från deras panna. Alla lefva ännu; morfadern, som vandrar på grafvens brädd, rökar ännu sin pipa vid spiseln eller i förstuguqvisten; de begge enkorna biträda vid hushållet och i ladugården; Paul, den vackre ynglingen, sköter hästarne och hjelper sin bror på åkern; men nästa påsk skall han gifta sig med grannens yngsta dotter.