Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1856, sida 1

Jag sann alla husets innevånare samlade till bön. En högtidlig tystnad rädde derinne; endast husbonden vände sig till mig och pekade med vänligt leende på en stol, hvarefter han ånyo böjde sitt hufvud och sammanknäppte händerna. Ehuru stormen såsom ett välgörande naturfenomen ej ingaf mig den skräck, som kom dessa hederliga menniskor att darra, blef jag så intagen af åsynen af den till bön samlade familjen, den förekom mig så skön, rörande och himmelsk, att en emotståndlig känsla dref mig att deltaga i den fromma handlingen och rikta tankarne på Gud, hvars röst i åskans fruktansvärda dån förnamns öfver oss från himmelen. Jag blottade mitt hufvud och sammanknäppte händerna ... o, det gjorde min själ så godt att åter erfara min barndoms känslor så rena och lifliga, som om verldens förtorkande Samum aldrig härjat dem! Sedan väl tjugo blixtar spridt sitt bländande sken i den lilla kammaren, aflägsnade sig orkanen och hördes småningom allt svagare. Mitt värdfolk afbröt dock icke sin bön, utan gaf mig god tid att ostördt betrakta dem med den uppmärksamhet, som en iakttagare i dylika fall använder, helst om han är skriftställare. Min uppmärksamhet riktades först på en gubbe, som helt visst sett nittio år eller ännu mera; hans ; hufvud och händer skakade, såsom om han haft feber. Bredvid honom befunno sig tvenne qvinnor, ! likaledes älderstigna. Längre bort sågs en ung, starkt byggd man, hvars ena öga med släckt blick rullade under sitt svarta ögonbryn, medan det andra glänste af lif och kraft. Bredvid honom satt en ung qvinna med friskt utseende; hon höll ett barn i på sina knän, och vid hennes fötter sutto en liten gosse med hvitröd hy och en flicka af sju eller åtta