Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1856, sida 1

dedrägt: allt väntar i en orolig högtidlig tystnad den annalkande striden mellan elementerna . . . En obeskriflig känsla fattar härvid den poetiskt stämda menniskans sinne; midt under den allmänna förskräckelsen, som äfven hon ej förmår alldeles undertrycka, gläder hon sig i sin själ, att det är henone gifvet och i all sin majestät kunna uppfatta och betrakta detta herrliga naturskädespel. Snart möta och sammanstöta molnen; den högtidliga tystnad, som hitintills herrskat, efterträdes af ett korus af naturens väldigaste röster: orkanen ryter och jagar framåt, såsom drifven af Guds allsmägtiga hand; det suckar och hviner ur skogarnes djupa hemlighetsfulla sköte; sand och löf från trädens plundrade kronor bortföras i hvirflar; enstaka träd uppryckas med rötterna . Men högt öfver stormens tjut dånar nu äskans väldiga röst; blixtar korsa hvarandra, heden fåras af ormande eldar och synes stå i ljusan låga . . . slutligen giuter sig regnet i strida strömmar öfver jorden, och stormens vilda rytande efterträdes af dess entoniga, melankoliska ljud. Denna dag var mitt sinne ovanligt öppet för poetiska intryck; jag hade med en alldeles egen känsla af njutning betraktat den storartade rörliga naturtaflan, tilidess de första blixtarne påminde mig, att jag borde göra hvad alla skapelsens lefvande varelser redan gjort: söka en tillflyktsort och ödmjukt dölja mig vid närvaron af Guds under. Icke långt från det ställe, der jag befann mig, såg jag ett enstaka beläget hus, beläget midt på Jjungheden, men lik en oas i öknen omgifven af grönskande filt och lummiga skogsdungar. Just då regnet började nedstörta från himmelen, stod jag på tröskeln till huset och begärde tillåtelse att söka tillflykt undur dess tak.