Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1856, sida 1

Riksdagen. Plena d. 3 Dec. Boryarestiändet. Vid remiss af hr Lallerstedis motion om bankrörelsens frigörande afgaf hr Renström några anmärkningar, hufvudsakligast af innehåll, att det vore bra bestäldt med det nuvarande förhållandet; utan solidarisk ansvarighet skulle bankerna sakna förtroende. Hr Wallenberg var tacksam för att frågan bragtes å bane, men delade ej i allo motionärens åsigter. Den största bristen i vårt banksystem låge, enligt talarens förmenande, ej i fonderingen. utan i rörelsen. Banker med kända delegare skulle alltid ha större förtroende än sådana med anonyma. Felen låge deri, att man ej lade an på att göra befintliga kapitaler fruktbara, att filialbankerna vore för inskränkta i sin verksamhet, då de ej finge ge invisning på andra banker än hufvudbanken, och att sedelutgifningen betraktades såsom hufvudsak vid bankrörelsen. Dessa brister borde afhjelpas, men fllialbanker vore säkrare än privatbanker. Ett förtydligande af stadgandet om solidarisk ansvarighet tarfvades. Hr Murän: Privatbankerna ha, i brist på andra, verkat godt i det afseende att de skaffat rörelsemedel, men den andra pligten för en bank, att upplåna kapitaler, hafva de skött blott för syns skull. Girorörelsen vore dock vigtigast — i synnerhet i Sverge. Funnes girobanker, utan rättighet att utge sedlar, skulle sådant verka förmånligt. Af denna orsak trodde tal. att filialbanker vore nyttigare än paivatbanker, ej tvertom, såsom motionären yttrat i sin motion; i synnerhet som de förra hade verkliga kapitaler och ej genom konstlade medel skapade sådana. Hr Palander: Nationen står i stor tacksamhetsskuld hos privatbankerna; utan dessa hade filialbankerna aldrig uppstått. Den solidariska ansvarigheten borde behållas så väl för privatsom filialbanker. Ä Hr Lallerstedt hade varit beredd på motstånd. I andra länder hade man öfvergifvit solidarisk ansvarighet; ekonomiska författare såsom Carey och Coquelin hade utdömt den; presidenten Skogman hade förklarat den obehöflig i det ai honom vid 1834 —1835 års riksdag väckta förslag om lag för sedelutgifvande banker; men man behölle den af idel fördomar; man ville behålla den solidariska ansvarigheten liksom man ville behålla karantänerna, fastän man medgaf att de till ingenting tjenade. Talaren gendref derefter de gjorda anmärkningarne. I början hade man varit angelägen att göra privatbankerna