Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1856, sida 2

S)elt — betvIflande, alt någon ministeriet ansvarighet under sådana förhällanden skall leda till någon påföljd, kan man dock ej annat än med nyfikenhet motse hvilka upplysningar den af anmärkningen framkallade granskning i konstitutionsutskottet skall bringa i dagen. Den utländska politiken har allt hitintills varit en kabinettshemlighet, af hvilken på sin höjd, då det gällt att erhålla anslag, en flik blifvit lyftad för ledamöterna af det hemliga utskottet, hvilka tyckas gemenligen hafva så häpnat öfver äran att skåda dessa stora hemligheter, att de utan all pröfning godkänt allt som blifvit dem förelagdt till godkännande. Dessa stora hemligheter, dessa storartade mystiska statsaslärer, för hvilkas utiörande ambassadörer och kurirer skickas fram och åter, med stor ståt och ifrig brådska, äro eljest inför historien utsatta för det missödet, att hopkrympa till så små dimensioner, att de ofta endast blifva föremål för ett löje, blandadt med ömkan. Så betrakta vi t. ex. redan efter blott några få tiotal af år dessa intriger, genom hvilka Carl Johan ansåg sig stå på höjden al sin tids statskonst. Så kommer man väl ock, föreställa vi osa, att betrakta många af de statskonster, som bedrifvits under dessa sednaste åren. Det är LilI leputterne, som söka fängsla kulturens, frihetens mäktiga ande, genom att binda ett repi hvart och ett af hans hårstrån. Och knappt hafva de lyckats slå några knutar, förrän de skicka hvarandra lyckönskningsadresser, beledsagade af vackra ordensprydnader, prisande hvarandra för det mod och den kraft, som I besegrat den farlige fienden. — Det är detta thema, som de europeiska kabinetten alltefter 1848, på mångfaldigt sätt varierat. Och huru I skulle väl vårt kabinett kunnat undgå, att delI taga i denna ädla täflan? — — Emellertid komma väl dessa alldrainnersta ; meddelanden icke till konstitutionsutskottets kännedom. De kunna endast sådana saker förekomma, som direkt afse neutralitetsförkla1 ringen och den derpå följande politiska utoch invecklingen till och med Novembertraktaten. För vår del betvifla vi ej, att ju den svenska regeringens -— vi mena det svenska hosvets — ledning af ärenderna under denna tid kommer att framstå i en bättre dager än mången nu föreställer sig. Man skall dervid ö komma att sakna den säkra statsmannablicken, men man skall finna ett ärligt uppsåt, att handla på det sätt, som ansågs äfven för landet vara nyttigast, enär landets intressen och dynastiens här icke gerna kunde komma i kollision med hvarandra. Ty lika mycket svenska folket måste önska att se Rysslands makt försvagad, lika mycket måste vårt hof önska, att se ett öfvermod hejdadt, som nära nog betraktade Europas alla furstar såsom sina vasaller, och icke tvekade att till Sverges konung framställa fordringar af sådan art som t. ex. Gottlands afträdande, andra rent personliga kränkningar att förtiga (såsom t. ex. uppkallandet af hertigens af Leuchtenberg barn med Romanofiska namnet, m. m. dylikt), Trots de vänskapsförbindelser Carl Johan knutit icke blott för sig, utau för sin son och sina efterkommande med Rysslands båda kejsare, Alexander och Nikolai; trots de försäkringar, hvarmed dessa förbindelser utan tvifvel blifvit efter thronförändringen 1844 bekräftade, kunde alltså konung Öscar icke undgå att hysa en upprigtig önskan, att blifva lättad från bördan af det ryska oket. När H. M. sålunda icke begagnade det lysande tillfälle, som kriget mot Ryssland erbjöd, att lägga Sverges svärd på den balancerande vågskålen, skedde det utan tvilvel af farhåga att kasta landet in i de faror, med hvilka ett sådant steg var förenadt, faror så mycket större,som hela vårt militärväsen befann sig i ett ytterst ofullkomligt skick. Det stora misstaget var här att man glömde, det farorna genom neutraliteten för framtiden blefvo större, och att det tillfälle, som nu erbjöds icke så snart skulle återkomma. Vi uttalade redan vid den tidpunkt, då sakerna befunno sig på sin mest kritiska ståndpunkt, vår bittra sorg öfver detta förbiseende, när eljest neutraliteten prisades från alla munnar. Det hade dessutom för vår delaktighet i krigot fordrats krafter, som nu saknades, nemligen de moraliska krafter, som förmått väcka svenska folkets enthusiastiska svar på ropet: till vnpen, utan hvilken enthusiasm vi aldrig kunnat utveckla den kraft, som gifvit vårt deltagande i kriget tillräcklig betydelse. Det låg sålunda i tingens nödvändighet, att det gynnande ögonblicket skulle gå förloradt, och att vår rol, i stället för att den kunnat vara ärofull och värdig våra stora minnen, skulle blifva till den grad betydelseFF AT pe I