Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1856, sida 1

betjenten. — Det är de enda droppar, han behöfver. Vänta, min flicka, om en timme skall du knappt känna igen honom. p Stödd af den gamle herrn och hans betjent började Johan med tunga steg röra sig framåt. Då de kommit till trädgårdsporten, närmade sig Trina betjenten och sade hviskande: — Säg mig, min vän, är er herre doktor? — Doktor? Jag skulle tro det! Han har varit chirurgien-major under Napoleon! Vi hafva amputerat flera armar och ben, än du kanske i hela din lefnad sett. — Kan han också läka ögon, min vän? — Ja, och det mycket bättre, skall du veta, än de fleste andra doktorer nu för tiden. Det lefver nu beklagligtvis icke många af våra tappra kamrater från spanska fälttåget; annars kunde du få höra många, som hafva honom att tacka för sin syn. — Ack, bed honom då, att han ser på Johans ögon! Kanske han med Guds hjelp kan läka dem. — Det gör nog min herre, utan att jag behöfver bedja honom. Han tycker ännu om allt hvad soldater heter. Johan kommer icke härifrån så snart. — Men om ni ändå ville tala ett godt ord för honom, skulle jag bli myeket tacksam. — Behöfs icke ... det beror ej af mig ... den, som säger soldat, säger kamrat är ett gammalt ordspråk, som min herre icke glömt bort . . . Se så! Nu går din Johan mycket bättre; jag behöfver knappt stödja honom. De voro nu vid trösken till huset och inträdde i ett vackert möbleradt rum. Den gamle majoren förde den blinde till en stor länstol och lät honom sätta sig der med ryggen mot dagsljuset. Han lemnade betjenten en nyckel, och denne skyndade glad ur kammaren samt återkom snart med en butelj