Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1856, sida 2

A Den 6 December. En af de märkligare motioner, som förekommit vid denna riksdag, är den som grefve Gösta Posse på Riddarhuset väckt, rörande Grundskatternas successiva kapitalisering under loppet af tolf år och de härigenom inflytande kapitalers användande till uppbyggande af statens jernvägar. Det kapital, som härigenom, enl. motionärens beräkning, komme att vinnas, skulle, då kapitaliseringamn beräknas efter 5 Zz, utgöra omkring 120 millioner Riksdaler Riksmynt, d. v. s. 10 mill. om året, en summa utöfver hvilken motionären ej anser statens årliga jernvägsbyggnader kunna komma att sträcka sig. Af de invänningar, som mot förslaget kunde komma att göras, upptager grefve Posse trenne, af hvilka han kort, men träffande besvarar de två första. Vi återgifva hans räsonnemang i detta afseende med hans egna ord, hvilka lyda: 1:o Frågar man troligen hvarifrån jag vill taga medel att ersätta de årliga inkomster, som gå förlorade för statsverket derigenom att grundskatterna så småningom försvinna. Jo, mine herrar! dem skulle wan taga precis på samma ställe, hvarest man eljest skulle taga medel för att betala räntorna på den blifvande statsskulden. Det är nemligen klart, att då man inlåter sig i statsskuld, så måste man äfven vara betänkt på att betala räntorna derå. Den minskade inkomst staten finge vidkännas genom antagandet af detta förslag blefve sålunda ej större, än den ökade utgift statsverket finge genom att inlåta sig i statsskulds-systemet. Om man sålunda antager att den stigande nationalförmögenheten skulle vara den källa, från hvilken man skulle framdeles hämta tillgångar för att betala räntorna på statsskulden, så är det klart, att ur samma källa äfven kan hämtas medel för att ersätta de årliga förluster statsverket gör genom grundskatternas successiva försvinnande, och jag skulle tro, att ur denna källa, genom antagande af mitt förslag, komme att uppspringa rikare ådror, ty genom borttagande af de ojemt tryckande bördor, som nu hvila på värt jordbruk, skulle detsamma troligen ernå en vida högre utveckling än eljest, och dymedelst lättare kunna möta statens anspråk på bidrag, i händelse ej öfriga inkomster räckte till. 2:o Möter man mig troligen med den anmärkningen: det blir ej lättare för den enskilte fastighetsegaren att skaffa penningar till grundskatternas inlösen, än för staten att erhålla dem mot sina obligationer. Skilnaden härvidlag är emedlertid omätlig. I ena fallet vore det tämmeligen ovisst huruvida den kapitalegande allmänheten skulle lyssna till uppmaningen från fullmäktige i riksgälds-kontoret; i andra fallet vore det tämmeligen säkert att penningar skulle kunna åstadkommas, då deras anskaffande komme att bero på personligt åtgörande af hela den fastighetsegande svenska allmänheten. Det vore tvåhundratusen ansträngande viljor mot tolf. Synnerligast skulle jag tro, att under närvarande tidpunkt skilnaden skulle visa sig rätt betydlig. Anledningen till den nårvarande penningkrisen lärer väl nemligen, oafsedt de mindre fördelaktiga handelsförhållanden till utlandet, som på senare tiden inträdt, till en stor del bero derpå, att en mängd oanvända kapitaler, samlade under föregående fördelaktiga år, finnas på allmogens händer. sattes nu detta förslag i verket, skulle naturligtvis dessa kapitaler lockas fram i rörelsen, hvilket åter vore ganska ovisst, om penningar skulle anskaffas medelst af staten utgifna obligationer, ty svenska allmogen har ännu ej vant sig vid att på detta sätt använda sina penningar. 3:o Kommer man troligen att förevita detta förslag den Jara det