Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1856, sida 1

IIlon ledde den blinde till kanten af bäcken och kastade ränseln öfver till andra sidan. — Hvad ämnar du göra, Trina? frågade Johan. — Knyt dina armar kring min hals och håll dig väl fast, svarade Trina och fattade hans hand. Johan gjorde invändningar, men måste slutligen gifva efter för Trinas föreställningar. Belastad med sin tunga börda nådde hon med vacklande steg den motsatta stranden. Derefter sade hon: — Här vexa några pilar, håll dig fast vid dess grenar; jag skall hjelpa dig. Soldaten giorde, såsom Trina anbefallde honom och kom lyckligt upp för den branta äkanten. — Ack, sade han, — du är sjelfva godheten och uppoffringen, Trina. Jag är mycket ledsen öfver att ej kunna belöna dig för din vänskap. — Ån, detder lönar just icke mödan att tala om! Jag har burit dig öfver en liten bäck; det är hela saken. Solen skall snart torka mina kläder. Latom oss nu gå vidare! Om en half timme komma vi till den närmaste kyrkan i Moll; der skola vi riktigt hvila ut. — Var vattnet i bäcken klart? frågade Johan. — Klart som kristall. Ar du törstig? Vänta; jag skall gifva dig en god dryck. Hon ämnade just taga upp ur ränseln en liten skål af jrrnbleck, då soldaten sade: — Nej, jag frågade af en annan orsak. Det svider häftigt i mina ögon. Det skulle visst lindra mycket, om jag tvättade dem i friskt vatten. Trina gick åter ned i bäcken, fyllde skålen med vatten, återvände till den sjuke och sade: