Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1856, sida 1

—— — arbeta som en slaf, men med mod och lycka, och du, min hustru, skulle ej behöfva slita ondt. .. — Fy, inföll Trina, — tror du, att mina armar kunde vänja sig vid lättja? Annat får du väl se! — Det gör detsamma, fortfor Johan; — du skall göra hvad du vill och ingenting mer. Och våra föräldrar, Trina! Hvad de skulle yara lyckliga intill sista dagen af sin lefnad, omgifna af vår kärlek och våra omsorger! Jag skulle nedrifva muren mellan våra begge hyddor och göra dem till ett enda hus, så att vi finge bo tillsammans, Det skulle blifva ett Pparadis af glädje och lycka! — Ack, hvad du säger, är så vackert, svarade Trina. — Muren skall falla, så snart vi kommit hem, och då skola morfar, din och min mor, Paul, du och jag alltid kunna vara tillsammans. Ilvilket lif! Trina klappade händerna af glädje, såsom ett hänfördt barn. — Men, sade Johan, — vi hafva sör litet jord, för att kunna samla något för framtiden. Jag skall derför under den tid, vi ha ledig från åkerng skötsel, snickra och handla med allahanda trävaror. Sådant betalar sig bra. Man måste också tänka på att ha en samlad summa för framtiden, ty om det behagar Gud, kommer väl vårt hushåll att småningom ökas ... Johan uttalade de sista orden nästan hviskande, men Trina sade med en suck: — Nej, tyst nu, Johan! Tala icke mer om detta! Johan, jag är så lycklig, att jag fruktar att förlora förståndet, om du fortfar att beskrifva det paradis, som väntar oss. (Forts.)